Den tatuerade armens berättelse

Bilder har sina berättelser. Jag har mina framfusiga frågor. Men jag får alltid kontakt märkligt nog. Denna vackra arm funderade jag mycket på och så beslöt jag mig att fråga.

– Paraplyer? Berätta!

Det visade sig att paraplyerna på kvinnans arm var adopterade av andra. Ett paraply tillhörde någon på Guggenheims museum. Men de satt på hennes arm. Den vackra armen var också något mer, ja det blev en hel berättelse. Kvinnan med den vackra armen och jag slog följe. Vi bytte visitkort. Jag tyckte om hennes visitkort. Det visade sig att hon var släkt med min första läkare. Den barnläkare jag så ofta besökte som barn, den läkare som delvis ibland räddade mig tillbaka till livet. Bussresans samtal blev med ens något helt annat. Bussresan, kvinnans vackra arm och efternamnet gav mig en mycket lång resa bakåt i mina minnen.

En bild, en berättelse, en människa. På något märkligt vis blir vi så mänskliga då vi börjar berätta. Och det är genom uttrycken vi blir förstådda.

Jag steg av i mina vuxenkvarter. I huvudet dansade jag hoppsasteg. Blev liten. Glad. Fri!

This entry was posted in Skriver om ditt och datt and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.