Refuseringar och manus jag inte…

Ja, här sitter jag på mina travar med anteckningar, kopior av elevarbeten och så ett och annat manus som… ja, av naturliga skäl aldrig blev utgivna. Det är nyttigt att se tillbaka. Jag har lekt. Och det är leken jag ser. Här har jag undervisat om serietecknandet och hur man gör ord av dem:

Som ni förstår så är det lite konstigt med en mask som liksom sträcker sig upp ovanför alltsammans. De flesta maskar brukar göra tvärtom. Leta sig ned i jorden och det ganska fort utom de där maskarna som vill gå över gator när det regnar och upptäcker att det är jättelångt att ringla sig över och att solen kommer fram och att det helt plötsligt är alldeles torrt och det börjar bli läskigt att stelna till. Den här berättelsen blev nog refuserad av den anledningen.

Här nedan är en berättelse som jag tänkte sända in men som föll in i marginalerna: Den handlade om en stickig mössa som ingen vill ha. Det var kanske så att den skulle ha handlat om en keps men jag såg framför mig hur stickig den var och – ja

TA INTE MIN JACKA var den fina rubriken på den berättelsen.

Plats: En tänkt skolmiljö någonstans i skolvärlden.

Varför: För att skrivandet roar mig ofantligt.

Får vi läsa: Ja, men ni måste vara snälla och vänliga och ge mig goda ord tillbaka – eller allra helst skriva något som relaterar till texten eller hitta på en egen vers. Då får ni läsa:

TA INTE MIN JACKA (inom parenteserna skriver jag lite synpunkter och sånt som en refuserad författare som inte är författare då hon är refuserad kan tänkas tycka, någon annan slags kommentar smyger sig också in. Vill ni läsa texten i sin helhet hoppa över alla parenteser. Gå rakt på bara. Strunta i det som sägs mellan alla rader och försök till förklaringar. Bara läs!)

I korridoren hänger alldeles för många jackor. Svarta, blåa, röda och gula. En del av dem är riktigt fula. (Författarkommentar: Det där var ett nödrim inget annat).Men min är lila och den är alldeles lagom stor för mig. (Den var för stor – så vitt jag vet skrev du den där berättelsen för sju år sedan och då vägde du… ja, man kan googla på min vikt. Och eftersom mina ord väger lätt så är det kanske bästa att göra det. Googla på Anne-Marie Körlings vikt – 65 kilo! SKA vara det rätta svaret + och inte minus något annat).
Så snälla – ta inte den. Ta inte min jacka!

Ta inte mina skor. Dom är faktiskt nya. Jag ärvde dem inte av min bror (jag mindes tillbaka och hur vi ärvde varandras kläder och det var under den tiden man gjorde sådant, nu ärver man nästan ingenting av varandra. Jo, kanske ett och annat svärord som man inte kunde och som brorsan kastar ur sig då han blir förbannad på sitt sätt och eftersom jag är yngre så vill jag lära mig. Att jag är mindre kan man förstå av texten… jag kan inte ärva saker från någon som jag är större än… då det gäller kläder, en anmärkning av den inte publicerade författaren, således ingen författare). Dom här skorna är alldeles färska. (Men kära du, hur tänkte du. Skor är inte färska. De är nya. – Ja, men jag blev ju inte utgiven heller, svarar jag putt och sur och väldigt arg på att ni hela tiden måste gå in och rycka i min text… det är inte roligt, surar jag i ett hörn av författarskapsutsattheten). Vänder man på skorna så syns det nästan att man inte använt dem (får man vara pillimeternoga – du kan inte använda man… det var väl dina skor?)

Snälla ta inte mina skor. Ta dina egna skor när du går ut. (ÅH, Anne-Marie, hur tänker du. Om det står ett par skor i korridoren och du har storlek 32 och den som har en annan storlek ungefär 35 – den kommer ju inte att ta dina skor? – Jag svarar i princip inte på påhopp då det gäller mina REFUSERADE texter. Jag visar faktiskt bara upp de som exempel på hur man inte ska skriva! Nu är jag putt, sur, ledsen, besviken och det enda som botar det här är VIT CHOKLAD av bästa kvalitet. Jag är alltså mutbar. Men till dess så skriver jag inte mer. Att du bara kan gå in i min REFUSERADE text och börja peta och tycka i den. När jag tänker efter då räcker inte heller den vita chokladen. Jag behöver rosor och ett uppslagsverk med vackra ord i för att överhuvudtaget känna mig omtyckt, värderad och kanske… en … möjlig… författare. Vill du verkligen slå undan fötterna på mig och mitt pennskrivande?

– Fötter… skriver du med fötterna?

– Åh, jag skriver med händerna. OCH EN PENNA!

– Fortsätt läs!

Ta inte min väska. (Nej, det är ju jätteotrevligt. Jag är en muminmamma som packar ned precis vad som helst i den. En gång hade jag med mig en enmansportion sill och det var på en jazzfestival. Jag erbjöd personen intill en bit sill. Personen ifråga trodde jag var knäpp men jag plockade upp enmansportionen sill och sa att sillmästarna hade detta år tagit fram ett litet behändigt sillpaket…ifall att det skulle bli tillfälle att bjuda på en sillbit. Nu tyckte jag att detta tillfälle hade kommit. Det tyckte inte den som satt bredvid mig. Då fiskade jag upp en nyskalad morot och frågade om den passade bättre. När jag plockade fram mitt lilla paket med vin så ljusnade det hela en aning. Då kom artisten in och rev av ett riff och vi hoppade högt – det gjorde inte sillen. Den låg oöppnad i det där praktiska paketet med sillbitar i).

Ja, vad är nu detta Anne-Marie, hur tänker du att du ska bli förstådd när du skriver så här.

– Jo, jag skrev mina refuseringar i rubriken. Och nu kan ni ju förstå varför jag inte fick dem utgivna och paketerade. Mina ord passade liksom inte in i ett litet paket, jag tänkte genast på sillbitarna… för nästa sommar fanns inte de att köpa längre. Det tyckte jag var synd. Men å andra sidan fick dessa sillbitar också gestalta att min bok inte hade kommit ut.

Anne-Marie, den refuserade! Med den äran! Ha det gott där ute bland orden!

SOM PLÅSTER PÅ SÅREN får ni läsa detta lilla stycke alldeles själva. Sedan har ni kanske fått ett nytt litet ord som kan berika er resten av dagen: Masktappning!

Den som brukar ringa och få blogginläggen upplästa – gör det! Detta är delvis ett sådant inlägg. Jag vill att du ska skratta! Det här är ett personligt PS.

Det här inlägget postades i Ordförrådet, Skriver om ditt och datt. Bokmärk permalänken.

1 svar på Refuseringar och manus jag inte…

  1. sspirit skriver:

    Jag är så tagen i den sidan av sitt skrivande. Mer så!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.