Då jag lämnar de pedagogiska sammanhang jag befunnit mig i under några intensiva dagar. Jag är fullmatad och mitt pedagogiska hjärta klappar hårt i bröstet. Världen utanför är både stor och igenkännbar. Jag är en del av något. Det gör mig väldigt, väldigt trygg. Alla vindar kan blåsa hårt, hårt kring mig så länge som jag vet att jag är en del av något större. Ännu kanske onåbart.
Jag har haft det väldigt utmanande och det gillar jag. Det får gärna vara svårt, invecklad och inom ramen för det möjliga. Jag är helgredo! Och jag ser fram mot lördagens stora svarta kopp kaffe i mitt alldeles egna.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
