Skapa intervjufrågor med sig själv

– Ja, då är du här Anne-Marie, vi tänkte börja med att ställa en fråga om …

– Vi? Hur menar ni, jag tycker det känns som det är jag och så är det jag. Nu upptäckte jag att jag själv sa ni till mig själv… fortsätt med frågorna bara, jag ska inte avbryta…

– Ja, jo, det är det här allvarliga med…

– Jag vill inte svara på några allvarliga frågor. Jag vill bara ha frågor som är lättsamma… typ … tänk dig skillnaden på en klump järn och bomull. Jag vill bara ha bomullsfrågor!

– Bomullsfrågor? Det blir väl ingen bra intervju! Vi är ju grävande journalister…

– Men så bra, kan ni tänka er att gräva upp jorden… tänkte nämligen leta efter lite maskar och så se om potatisen finns där… kanske

– Grävande journalistik handlar inte om jordnära saker… det handlar mer om globala saker… större saker…

– Nämen, stora frågor… åh, jag älskar stora frågor… jag vill ha frågor som handlar om månen, universum, stjärnorna…

– Men… alltså… stora livsfrågor… allvarliga saker….

– Anne-Marie, alltså … kan du inte ge upp. Varför har du ett sådant här inlägg? Vad tror du att det gör med din image… din allvarliga sida? Alltså vad tror du? Här sitter du och skriver helt konstiga inlägg där du ska intervjua dig själv? Vad tänker du på…

– Jag leker… jag gör det… jag måste. Det blir så allvarligt alltsammans. Och jag vet en som hör min röst och som blir glad och skrattar högt så han börjar gråta när jag läser för honom. Därför skriver jag så här… så det så…

– Blev du sur…

– Ja, faktiskt! Men det går över till imorgon. Kommer ett nytt humör med det svarta kaffet. Men då måste det vara väldigt varmt så jag får sörpla högt och ljudligt. Och vifta på tårna! Det sista är viktigt också. Hur skulle det annars se ut när man drack kaffe?

This entry was posted in Skriver om ditt och datt. Bookmark the permalink.

2 Responses to Skapa intervjufrågor med sig själv

  1. sspirit says:

    – Näääääää , du S… , du kan inte hålla på att gapa och skratta sådär till Anne-Maries fåniga inlägg. Skärp dig nu!
    – Men …men, det är inte jag som gapar och skrattar. Den är min mun som gör det. Och sen är ju ögonen som tårar sig av skrattet. Och visst det påverkar mitt skalle – nu sprutar av roliga, roliga tankar. Och nu … svisch, ryggen är inte så spänd längre. Och vet du vad? Jag mår så bra. Ja, det gör jag. JAG MÅR SÅÅÅÅÅÅÅ BRA, hör du?
    – Kan ni inte sluta bara? Fattar ni inte att det är smittsam?
    – Tyvärr, kan vi inte hjälpa dig. Då får du bli smittat med glädjesjukan.

  2. Anne-Marie Körling says:

    Hi -hi-hi // Tack Sspirit – Du läser mig rätt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.