Alldeles bestämt min barndom – 1900-talet

Postat den 26/08/2010 av Anne-Marie Körling

När jag var liten var jag väldigt stor. Det märktes mest när jag cyklade. Cykeln jag cyklade på såg ut som en stålkonstruktion som inte höll för någonting. Den höll för mig. Min lillebror höll den inte för. Han fick hålla på med sin trälastbil. Jag var vattenkammad i håret för det fanns inga hjälmar på den tiden. Då man ramlade var det knäna man slog i. Då fick man plåster och sedan var det inget mer med det.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Limpsmörgås, limpmacka och vips är jag i min barndom
  2. Lektion; Att skriva om sitt sår
  3. Benjamin Spock – och min barndom
Det här inlägget postades i Barns rättigheter. Bokmärk permalänken.

2 svar på Alldeles bestämt min barndom – 1900-talet

  1. sspirit skriver:
    26/08/2010 kl. 11:05 e m

    Vadå plåster? Min farmor kastade en blick över skrapsåret och eventuellt dopade fingret i munnen och drog hastigt över det. Mina föräldrar … tja , så länge det inte fanns oro för en brutet ben eller allvarligt blodförlust då var det inget att oroa sig för. Och rätt hade de alla.

  2. Anne-Marie Körling skriver:
    26/08/2010 kl. 11:09 e m

    Jag håller med. Man lärde sig av allas olika sätt. //A-M

Kommentarer är stängda.