Källkritiken handlar förutom den stora nyfikenheten också på relationen till det vi själva skriver. Jag tänkte uppehålla mig vid själva källan denna gång. Att vara en källa.
Att vara en källa är vi var och en lite till mans. Men vi tänker inte så på våra ord, gester, målningar, sms, fotografier, våra påhitt och uppfinningar. Vi ser inte vår egen källbetydelse. Däremot ser vi andras källbetydelse. Att vara en källa är att tillskriva sig källegenskaper.
Jag får en mängd texter att läsa. Frikostiga och generösa skrivare lägger utskrifter på mina bord, eller mailar mig med visshet om att jag kan förvalta källan, det vill säga det jag får i min email. Det är ett stort förtroende jag får mig visat. Men förtroendet skulle kännas tryggare för mig och för den som avsände texten om det verkligen stod vem som skrivit, gärna i fotnoterna om inte i rubriken, och gärna ett datum. Om jag får ett innehåll utan detta blir jag rädd att jag inte själv kan handskas värdigt med det jag fått. Jag kanske läser och gensvarar för att lägga det jag fått läsa till mina handlingar, i någon pappershög och så dyker jag på det igen efter något år eller ytterligare 10 år. Nu finner jag texten så intressant att jag tror den är min. Inget namn, ingen avsändare.
Jag brukar ta en kopia på ett sådant tillsänt ark med ord och meningar som källan givit mig. Då har jag två papper. Originalet ligger kanske hos den själva källan. Jag visar att jag läst och visar upp att jag printat ut skriften. Att jag tycker om vissa rader och att allt sammantaget är bra, jag visar också mina anteckningar och ger ut mina gensvar. Jag säger att jag kopierat ytterligare ett ex som jag undrar om jag får ge till en kompis på stan.
– Klart du får säger källan stolt och glad.
– Klart jag får? svarar jag. Jag tackar för det.
Sedan visar jag vad jag alldeles nyss fått löfte att göra. Skriva ut ett ark papper. Kopiera det i två ex. Lämna ut det på stan till en vilt främmande människa, vara den som sprider detta utan att källan ens grubblar över sin relation till det skrivna – eller vad det nu må vara. Och så är det skrivna ute på vift utan namn och utan källangivelse. Den som skrivit har själv övergivit sina ord.
Jag visar då hur lätt det är för mig att sprida alltsammans. För det är det och det vill jag gärna göra. Men jag vill att du som skrivit sätter ditt vackra avsändarnamn på alltsammans och ett datum så att vi kan få älska dina ord och veta vem som värkt fram dem. Jo, ja… det finns skydd i att orden skickats i ett mail. Och världen är delbar och delamedsigvänlig… men världen är stor och den är väldigt okänd. Världen vill veta ditt namn för att gå i dialog med dig, låna utan att känna skuld, tillskriva dig idén.
Att inte källmarkera sig själv är att inte riktigt ta sina ord på allvar. Ge alla dina ord ett allvar. Berätta vem du är! Vi kommer att minnas dig! För är skyldiga dig det!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
