Jag upplåter min blogg: Att resa sig upp från klassen och gå!

Jag publicerar här en text som jag fått tillsänt mig. Med stor och ödmjuk respekt för avsändaren publicerar jag texten här, ni är mottagare med ansvar:

*********************************

Till klasskamraterna i 1-9C.

Tyvärr kunde jag inte vara med er ikväll, så ni får det här brevet. Jag minns er allesammans, trots alla år som gått. Leif- som var min kompis ett tag. Jag kommer ihåg hur jag satt och tittade på när du och Lisa låg och hånglade i din säng. Malena, om du är där, jag var oerhört kär i dig. Karina och Lisa, ni var så långa och ni var alltid tillsammans. Magnus P, du var också min vän ett tag, innan du hittade Mikael. Vi födde upp hamstrar i ditt sovrum och sålde till djuraffärer. Jag tror inte att du är där Karin. Men har du hittat tillbaka vill jag att du ska veta att du försvarade mig en gång. Och det betydde mycket. Roger, som jag tog emot när du kom ny till vår klass. Vi blev kompisar ett tag och gjöt tennsoldater.

Jag minns alla er andra också. Roland, Arne, Felix, Nils & Nils, Tage, Dylan, Petronella, Pyret, Anna, Karin, Peter och Peter, Magnus K och Adde. Speciellt minns jag Anne. Glöm inte henne ikväll. Men var är Minna, hon fanns inte på klasslistan?

Kommer ni ihåg hur det kändes att vara 15 år? Hur osäkra vi var. Och vilka som hade hög status och vika som rörde sig tyst och ensamt i korridoren? Minns ni mig? Att jag var utanför, inte passade in, men försökte få plats. Att jag ofta låg i någons nackgrepp med huvudet mot golvet i den gula korridoren. Minns ni de hårda kommentarerna? Jag tillbringade högstadietiden utanför en glasruta och kunde inte ta mig in. Minns ni det?

Jag minns det, precis som ni har era minnen. Kanske har ni andra minnen än mig, ljusare. Ni var säkert lika osäkra som jag och ville bara få vara med, inte vara utanför..

Jag vill inte framföra någon anklagelse, bara berätta vad jag minns. Jag hyser inget agg mot någon av er. Men jag vill påminna er om en sak: Glöm inte att ta hand om varandra ikväll. Låt ingen bli sittande ensam och se till att alla känner glädje. Låt gärna lite allvar få finnas med. Och svinga en bägare för mig.

This entry was posted in Misstagen and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

5 Responses to Jag upplåter min blogg: Att resa sig upp från klassen och gå!

  1. Plura says:

    Vad grym man kan var i den instabila puberteten. Man kan fundera över vem som mår mest illa av detta? Både nu och då. Plura

  2. Anne-Marie Körling says:

    Ja – det är en bra fråga Plura! Anne-Marie

  3. Alma T says:

    Hur är det med upphovsrätt på brev egentligen? En helt ovidkommande fråga som jag kom att tänka på nu. Nån som vet?

  4. Anne-Marie Körling says:

    Intressant fråga – detta är inte ett brev… mer en novell! // A_m

  5. mie says:

    Berättelsen berör mina känslosträngar och jag känner innerlig närvaro i de upplevelser som blir mej berättade. Som sutte jag bredvid, som vore jag åter i de nyss påbörjade tonåren. Denna osäkerhet som doldes bakom den falska fasaden. Fasaden som krackelerade när jag kom hem. Inte därför att jag blivit slagen eller hotad. Inte för att någon…det var ju det där med att vilja kunna räkna och läsa snabbt….Det var vad någon någongång kallat mej för….Det var kampen att kliva in i vuxenvärlden.
    TACK DU SOM SKREV. Genom alla tider kommer det alltid att vara svårt att passera porten till vuxenvärlden. Den tid som din berättelse påminner mej om och som föranleder mej att vädja till samtliga oss föregångare: DRA DEJ TILL MINNES! HA FÖRSTÅELSE! KANSKE SER VI VÅR EGEN SPEGELBILD I DEN ”PROBLEMATISKA” UNGDOM VI MÖTER.
    ÄN EN GÅNG TACK!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.