Ett plåster är mer än bara ett plåster. Det är en bekräftelse. En bekräftelse som visar att vi delar det som gör ont. En bekräftelse om att vi tar dig och ditt sår på allvar. Ett plåster vittnar också om omsorg. Någon har tittat på det onda, blåst lite omsorg över det, torkat en tår, lagt en arm om en axel, en hand på en kind och … plåstrat om.
Lektionen om såret!
Det är något av en favoritlektion eller snarare innehåll: Detta att skriva om sitt sår. Det är elevnära och blir ofta en berättelse med stort innehåll.
Jag modellade en lektion om såret förra veckan och eleverna i den klass jag besökte sände mig dessa gensvar:
Mitt sår!
ELEV 1, Årskurs tre
”Mitt favoritsår är på fingret. Min katt gjorde det. Jag började blöda jättemycket. Jag hade inget plåster. Jag tycker jättemycket om favvosåret. Det gjorde inte ont. Jag har ett ärr nu. Jag blödde mycket. Jag ville inte ha ett plåster för jag tycker att det är obehagligt. Jag tycker det är fint. Det är därför jag tycker det är mitt favoritsår. Jag kan pilla upp det hela tiden så att det börjar blöda igen. Jag tyckte det smakade äcklig och att det luktade järn.”
ELEV 2, årskurs 3:
”Jag och en kompis åkte med sketlop i skolan. Det var dåliga banor så att min kompis och jag fick göra egna banor. Vi halkade med sketlaparna. Jag var för nära min kompis skelap så att jag fick den i ansiktet. Jag burja blöda. Sen gick jag till fritids. Jag fick ett jobbigt plåster. Jag tog bort det. Sen fick jag ett ärr.”
ELEV 3, årskurs tre:
” Mitt favoritsår.
När jag blödde på handen. Jag blödde lite blod. Det gjorde inte ont. Jag hade inget plåster. Min hamster bet mig. Jag fixade såret själv. Det gjorde inte ont men ett AJ. Det var inte roligt. Jag grät inte. Ingen var hemma.”
ELEV 4, årskurs 3:
”När jag cyklade så ramlade jag av cykeln då sa jag AJ! Jag grät inte och det kom inget blod men när jag cyklade på vägen hem så kom det näsblod men jag hade inget plåster. När jag kom hem så kolade mamma såret på min knäskol. Sen luktade jag på såret. De luktade eckligt.”
******************
Det här är gensvar på en berättelse och lektion jag gjorde om ett sår. Vi talade mer än vi skrev. Så ska det vara. Mer prat och mer samtal. Till slut så blir det berättelser. Att tala sig till skrivande! Att tala sig till orden! Att samtala sig in i sin egen verklighet.
**********
Ett varmt tack till lärarna som lät mig komma, tittade på och till eleverna som tog emot mig som lärare för någon halvtimme. Jag hade en stund av mångbottnat lärande.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Varmare Tack tillbaka till dig Anne-Marie, som gav oss lärare ny energi och ”lite lycka”. Eleverna har läst din blogg HELA dagen i dag (du vet varför).
Vilken underbar dag!
Tidigt, tidigt på morgonen läste jag din inlägg. Och på väg till jobbet och med din bok i handen hade jag tänkt ut en ”plåsterdag” med våra 1-2 åringar. Ändå håller vi på att sjunga och dansa om alla kroppsdelar.
Samling. Jag visar bilden på handen med plåster på fingret i din bok. Och sedan var diskussionen igång. Och leken. Dockorna framme och massor av plåster.
Vi satt plåster på alla kroppsdelar, där alla möjliga och omöjliga sår kunde förekomma. Vi satt orden på varenda ställe, på varenda sår, på varenda orsak och mest av allt det blev en diskussion om känslor. I allt plåstrade som pågick en flicka kom på att vi kan inte sätta plåster i A.’s (knappt 1 år gammal) mun nu när han är så ledsen och har så ont eftersom han får flera tänder.
90 minuter av plåstrade, tröstande, kramar och skratt. Det fanns inte en enda oanvänt plåster på hela förskolan. Vi har tappat räkningen på hur många plåster barnen hade på sig. Eller dockorna.
Det var så mycket, så mycket! Så roligt, så roligt! Så lärorik, så lärorik!
1-2 åringarna kan och vill. Mycket mera än de kan själva säga. Men vi lär oss. Av varandra. Tillsammans.
Jag har köpt mera plåster. Vi fortsätter imorgon eller någon annan dag. Vi är inte klara.
SSPIRIT!
Tänk att få ha ett barnbarn på din förskola!
Pippi,
Tänk att Jag får vara med Era barn och barnbarn! Jag är mycket, mycket och obeskrivligt tacksam för det.