Den lilla ungen satt i en sådan där vanlig vagn som man sitter i när man är barn. Det fina med det här barnet var att barnet inte var så välklädd utan hade galonbyxor på sig. Galonbyxorna var lerig och stövlarna som liksom hörde samman med galonbyxorna var så där skönt leriga också. Den lilla ungen tycktes hämtad från en tidigare tid.
– Var bor du lilla råtta… sjöng den där lilla ungen.
Jag blev omedelbart glad. Här sitter en liten lerig unge och sjunger. Kändes hoppfullt om livet. Genast tittade jag på den lilla. Och i samma stund knep den lilla tvååringen ihop munnen och tystnade, såg med kornbruna ögon rakt in i mig och tycktes säga
– Bara för att jag är ett lerigt barn med galonbyxor och stövlar som sjunger en gammal hederlig barnvisa så har du ingen rätt att tycka att jag är gullig och du har heller ingen rätt att bara blänga på mig på det där viset!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
…Men…men vanurå??? Man skaaa ju se varann. Å de i alla legen. Typ.
Just sådana episoder som du beskriver är min vardagsutmaning i observationstekniker. Jag ser hit och dit barn som spontant håller på någonting. Och just hur jag ser på dem har största betydelse om de fortsätter i det de gör eller avbryter. Hitta de ”rätta” blicken och orden så att de forsätter fördjupa sig i intresset och nöjet.
Jag lär mig.
Får man inte objektifiera barn hur som helst längre? Vart är världen på väg….