Det är morgon i flera hem. Pojkarna i en del hem är fullt igång med att gå till skolan. De klär sig, äter frukost och så ställer de sig framför speglarna på olika platser. De har sina frisyrgeleer och så börjar de göra sig iordning i håret. Det är mängder av hårstrån i svenska hem som frisyrgeleas in och läggs i noggrann ordning. Det är killarnas bestyr.
I en del fall är kepsen den slutliga punkten på detta omsorgsarbete. Den sätts dit med precision och medvetenhet. En pojkes hår är något allvarligt. Inget man ruffsar till i förbifarten, med vilken rätt gör en lärare det? Det är heller inget man rycker en keps av och bannar för bristande respekt eller skolreglershänvisningar. Det är en del av pojkarnas världar.
Frågan är varför vi låter den vara så provocerande? Vad gör vi med våra gester och åtbörder och våra kliande irritation? Eller har vi kanske lagt hela denna ofruktsamma fråga åt sidan och fokuserat oss på det vi ska fokusera på – det som sker inne i huvuden på killar och tjejer och hur vi kan utmana dem att tänka, formulera, argumentera och stå för saker och ting?
Jag ler stort, just så är det med sonen här hemma på morgonen. Frisyren och fixandet med den är dagens viktigaste uppgift och varken kan eller stressas över. En morgon med lite hårfixtid är en dag som med all säkerhet går i otakt hela dagen. Att någon skulle ta sig friheten att rufsa om eller kommentera detta fixande i negativa ordalag är i min värld otänkbart. För just nu är detta just det viktigaste och största i sonens liv.
Jag håller med dig. Det vore trevligt om vi kunde diskutera vårt uppdrag oftare och inte låta debatten handla om kepsar, piercingar eller tatueringar. Det är deras uttryckssätt så varför inte låta dem hitta sig själva?
Ömhet känner jag för pojken i badrummet! Det gör jag! Håret är viktigt. Kepsen likaså. Jag brukar inte grubbla mer på pojkarna än så. Däremot grubblar jag oändligt över varför vi lärare har så svårt att acceptera saker och ting och tar det som personlig kritik.