Matematikens fördolda värld

Kära Lärarhögskola!

Jag var en elev i grundskola och gymnasium som skydde matematikens värld. Skolan fick mig att få kalla kårar inför varje matematiklektion. Jag blev med åren räddare och räddare också för de enklaste uträkningarna. Min hjärna var kreativ och jag hittade lösningar i de andra ämnena som skolan gav mig. Språket blev min lekplats och geografin blev en del av min inre blinda karta och jag klarade alldeles utmärkt av att baka kakor och sortera och kategorisera saker och ting i mitt liv. Jag arbetade stundtals med uträkningar av procent och liknande och nämnde då aldrig matematik med ett ord. Att jag kunde vågade jag heller inte utveckla en relation till. Matematiken blev ett svart hål i min värld.

Jag tror jag led av understimulans och matematisk relevans. Allt var konstruktioner i en bok och just i en endaste bok. Ämnet saknade kommunikation med mig, med min värld och jag kunde inte ens i min vildaste tanke tro på matematikens kreativitet. Nej, ämnet var uträkningar och uträkningar och uträkningar. Det var tyst. Det var frånvänt. Det var hemskt. Mitt matematiska hjärta och min matematiska och kreativa hjärna dog ut och hjärncellernas antal riktade sig mot annat att hugga tänderna i. Jag gjorde mig själv till en utanförmatematiker. Jag ville aldrig någonsin tänka i matematiska termer. Skolan tog detta ifrån mig. De röda bockarnas exakthet om det rätta och det felande skrevs in i min person. Och jag hade ingen självständig möjlighet att reparera eller sudda ut mina erfarenheter.

Men och återigen men… den matematiska och obligatoriska kursen på lärarhögskolan kom att bli något av det största jag erfarit. De pedagoger och matematiker som lotsade mig in i denna värld har jag för alltid ett varmt öga och förhållande till. Jag tillskrevs kompetens trots att den var hämtad ur den mest naiva och stapplande kunskaperna och jag tilläts använda pappren och rita och berätta som jag kunde. Jag började leka, undersöka och utforska matematiken. Jag kom också att känna stor sorg. Den sorg över att ämnet hade hållits på avstånd ifrån mig. Nästan en känsla av ilska.

Jag har gått flera kurser på Lärarhögskolan – ja i matematik – men aldrig vågat slutföra dem på grund av matematikbetyget. Jag har inte det självförtroendet att utsätta mig för provsituationerna – jag har något att arbeta med där. Men att undervisa om den kreativa matematiken, föra in det demokratiska samtalet och inkludera matematiken i allt som jag undervisar om har blivit ett uppdrag för mig. Vid något besök av lärarutvecklare sade man att allt jag undervisar om är matematik. Det gjorde mig glad. Men jag insåg att jag inte alls undervisade om matematik. Jag undervisade om språk! Och det i mångfaldstermer!

I all skönlitteratur finns matematiken som en naturlig del och den naturliga delen vill jag medvetandegöra. Om författare skriver – en armlängds avstånd till – så får mina elever göra denna armlängd rent fysiskt. Och därmed är den matematiska ingången vidöppen. Frågorna haglar sig över de matematiska fältet – och där är min början. Hur lång är nu den där armlängden? Javisst – mät den gärna! Och begreppen blir rumsliga och tillgängliga och själva det matematiska inkluderas i det övriga. Och självklart – matematiken är en egen och suverän domän med specifika begrepp  – och att den kreativa tanken kan omslutas i det matematiska. Ja, det vill jag tacka min lärarhögskola för!

Tusenfalt!

Det här inlägget postades i Matematikundervisning och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 svar på Matematikens fördolda värld

  1. Morrica skriver:

    Matematik är språk! Vi kallar ju till och med exemplen för tal, mattetal, räknetal – det är ett sätt att tala om världen och verkligheten.

    Att tro att eleverna ska kunna lära sig detta språk genom att sitta tysta och skriva abstrakta siffror i kolumner är jämförbart med att tro att de ska kunna lära sig ett främmande språk genom att sitta och göra lösryckta tempus-övningar dag ut och dag in. De kommer kanske att kunna böja verb härs och tvärs, men de har inte fått någon som helst uppfattning om var dessa hör hemma i verkligheten.

  2. Erika skriver:

    Åh jag känner igen mig i det du skriver. Det var samma sak för mig. Jag valde en matteinriktning på LHS för jag insåg att om jag inte själv tagit tag i min mattefobi skulle jag aldrig kunna bli en bra lärare och aldrig kunna undervisa i ett ämna jag avskydde som pesten själv som barn. Idag är jag så glad över mitt val. I dag är matte det roligaste ämnet att undervisa i. Matematik är spännande, kreativt och precis som Morrica skriver; matte är ett språk 🙂 Idag talar jag matematiska.

  3. alex skriver:

    Hur lyfter vi de svaga eleverna i matematikämnet? Självförtroendet är gôrviktigt i elevers kunskapsbildande. Just det skriver jag och min skrivkollega i vår B-uppsats nu!

  4. Morrica skriver:

    Alex, elever är ju olika, men en bra början kan vara att riva ut facit ur matteboken och hysta ut det genom fönstret. Dessa elända facit står som stora jättar och blockerar vägen till matematiken för så många – man har ju ’svaret’ där, och det gör att man tappar helt ur siktet att det är vägen som är mödan värd!

  5. alex skriver:

    Ibland funderar jag: varför inte riva ut boken? En standardiserad samling räkneövningar gjorda för genomsnittseleven. Var finns det kommunikativa i det?
    Men jag förstår ändå matematikbokens funktion.

  6. Plura skriver:

    Utan att läsa alla underbara inlägg, är det inte så fundamentalt att matematik är skillt från beräkning!

    Det senare har grundskolan och gymnasieskolan fokuserat i alla tider.

    Och det är väl här det tokar till sig när man inte får siffrerna att blir ”rätt”. Därmed inte sagt att man därför är dålig i matematik.

    Matematik är att utmana fantasin för att beskriva ett problem och dess lösning. När matematiken är på plats kan man lösa fysikaliska, kemiska eller annan disipliners behov av lösningar genom att beräkna dessa. Plura

  7. Erika skriver:

    Alex: Jag skrev om motsatsen 🙂 Mitt examensarbete behandlade möjligheterna och problematiken kring elever med särskild fallenhet och förmåga i matematik och hur vi kan bemöta dem i en skola för alla. I slutet på min utbildning kände jag att jag hade fått så mkt med mig om ”svaga” (ett ord jag för övrig INTE gillar) men ingenting kring de elever som alltid tycktes ligga längst fram i boken (denna bok, en måttstock…) eller elever som jag visste kunde långt bättre än vad jag såg dem prestera. Jag hade börjat fundera kring varför och det i sin tur väckte fler frågor. Enligt skollagen ska ju undervisningen anpassas efter elevers förutsättningar och behov och alla elever har rätt till uppmärksamhet och stimulans. För att elever med fallenhet och förmåga skall utvecklas behöver de oxå få känna att deras förmåga är värdefull.
    Jag tycker det är viktigt att se alla elever och att tänka på att oavsett om man är stark eller svag, tränad eller otränad så har man rätt att få träna med vikter på sin egen nivå , i sin proximala utvecklingsnivå 🙂
    Matteboken kan fungera utmärkt i undervisningen, det är hur man använder den som sätter gränser. Vem har sagt att en åk 4 måste räkna i en bok för åk 4 eller att alla måste ligga på samma sida? Många böcker i dag tycker jag dessutom är mkt bra på att ge ett brett utbud av uppgifter/steg, gjorda för att kunna anpassas efter vad eleven behöver öva sig i/på.

  8. Plura skriver:

    @Erika, det är väl inte matteboken som ska styra utan villka central innehåll du minst ska ha enligt kursplanen och utifrån dem låta eleverna vandra i snabb, normal eller sakta takt mot uppnåendemålet – kunskapskraven. Plura

  9. Erika skriver:

    Ja?!! Har jag sagt emot det?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.