Jag tillhör nog de som brinner för det jag gör. Jag tycker om mitt arbete, tycker om att utvecklas och få utmaningar. Jag gillar att det finns saker att göra och att utveckla ytterligare. Jag är rädd om den där inre känslan. Jag tror den är mycket viktig. Dessvärre släcker omvärlden den ibland. Jag tror den är avundsvärd. Så om någon brinner för något så ska vi aldrig någonsin marginalisera detta. Jag söker inte försvara det jag tycker är roligt men finner alldeles för ofta att jag måste det. Att just denna passion eller arbetsglädje blir ifrågasatt: ”Hon har ju inget privatliv!”
Då det gäller barn som brinner för något så är det viktigt att vi också uppmuntrar detta genom att tillskriva barnet den passion. Inte ifrågasätta den utan se den för vad den är. En vilja, en inre glädje, ett mål … och om vi måste, vilket jag inte tycker, så är det en känsla som då den väl är upptäckt säkerligen är en del av förståelsen för andra saker man kan brinna för längre fram i livet.
Jag tror på passionen i yrkeslivet. Viljan, modet och utmaningarna!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Självklart att du är nutidens Ellen Key!!!
Önskar att vi inom kort kan läsa i medier om ditt fantastiska arbete som pedagog, författare, nytänkare, coach och positivt tänkande medmänniska!
Hej, nu passar jag på att prata här om en liten pratstund jag hade med min dotter nu på morgonen. Hon har ett funktionshinder som gör att hon bor i ett gruppboende kan man säga. Jag hade lånat ut böcker till hennes personal som de kunde läsa om Autism som är hennes diagnos. De hann inte med att läsa dessa böcker och hon hade då sagt till dem att de kunde väl ta hem och läsa på kvällen innan de somnade, men fick inte nåt svar på det. Jag förklarade i morse att det är nog så att de tycker att dessa böcker hör ihop med deras jobb och då vill de inte läsa på fritiden. De flesta människor gör så att de delar upp jobb och fritid som två olika saker och att det som hör till jobbet gör man bara om man får betalt för det. Hon såg förvånad ut… ”Men så gör ju inte du”, sa hon till mig. ”Nej, det beror på att mitt jobb och min fritid hörihop. Jag jobbar ju med mitt intresse.”
Diskussionen blev väldigt väldigt konstig. Jag tror inte hon förstod… Och det vet jag inte om jag gör heller riktigt… hahaha…
Hur ser du på detta?
Hälsningar från Nyfiken i en strut-Mib.
Förresten om du svarar på detta kan du väl säga till i min blogg att du har svarat… det är så svårt att hitta tillbaka till inlägg här för du skriver så mycket. Men det är inget negativt i det, utan snarare tvärtom. Fortsätt skriva så där mycket för det är jättebra det du skriver!
Hälsningar från Mib.
Bästa Mib,
Jag kan inte svara på din fråga. Den är för komplex och kräver så mycket mer insikter och kontext. Jag undrar över de böcker du önskar att personalen ska läsa om autism, är du orolig för att de inte förstår din dotter? Jag tror att böckerna i sig är en fråga som du bär om omsorgen och förståelsen för just ditt barn. Kanske du kunde gå in i en verklig dialog kring de frågor som du önskar ställa. Och vara frågorna modig! Anne-Marie
Mm intressant svar. Jag tänkte nog mest på saken i sig att dela upp jobb och fritid och inte läsa böcker som har med ens jobb att göra om man inte får betalt… Jag kan förstå det och ändå inte…
Tack för dina tankar!