Ludvig Igra: Förlåtelse, försoning och sorg

Citerar ur Ludvig Igra; DEN TUNNA HINNAN, 2001:

När barnet ber om förlåtelse vore det grymt att avvisa det, för förlåtelsen ingår naturligt i dess föreställningsväld. Förlåtelsen förmår ge lättnad och sinnesfrid åt den som felat, men den äger inte försoningsprocessens omvälvande förmåga: att hjälpa oss att se oss själva och verkligheten på ett nytt sätt. Förlåtelsen tycks mig sakna en inneboende kraft attt lösa djupare känslomässiga problem. Försoningen å andra sidan ligger sorgen ära.  Sorgen är en förberedelse för försoningsarbetet och bär vuxenhetens prägel även när den genomlevs av barn.

Citat s. 135 Ludvig Igra: Den tunna hinnan, 2001

This entry was posted in Sorg and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Ludvig Igra: Förlåtelse, försoning och sorg

  1. Jan Lenander says:

    När är det vi avvisar någon som ber om förlåtelse? En tanke är att vi gör det när vi inte litar på den uppriktiga meningen hos den som ber om förlåtelse. Vi har bittra minnen av någon som bett om förlåtelse och så gör han det igen. Kanske dröjer det ett tag men så kommer beteendet som skapade ilskan tillbaka och kanske till och med försåtligt dolt så att det gör mer skada.

    Kan det dock vara så att barnet möts av ett motstånd som är oförtjänt, som skapades långt innan barnet blev till? Kan det var så att det ändå alltid är bäst att ge förlåtelse även till vuxna? Kan det handla om förståelse av varandra och att man ska släppa in den ömsesidiga förståelsen? Kan det här med att ställa krav för att ge förlåtelse var något som handlar om ens egen makt?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.