– Kan du hjälpa mig att stänga min jacka… frågade en liten en…. och så erbjöds jag en ingång till ett samtal.
– Javisst! svarar jag.
– Men jag har ju ingen klänning på mig som man kan snurra runt med, säger en annan liten. Jag har ingen snurrklänning för det är för kallt ute för att ha snurrklänning. Jag har en mössa med stängöron…
– Hmmmm … säger jag. Jag har ingen mössa men jag har klänning på mig, fortsätter jag.
– Du har klänning och kalla strumpor och då har du prickiga ben. Har du prickiga ben, säger den lilla.
– Nja, jag har kanske prickiga ben? säger jag.
– Ja det har du. Man får prickiga ben om man har snurrklänning på sig och det är kallt ute, fortsätter den lilla.
– Det är nog så, svarar jag…
– Du har klackskor också. Det ska man inte ha när det är kallt man ska såna här…
Jag inser att jag är hjälplöst involverad i kläderna som värmer och orden som sprutar ut ur gladmunnar och samtalsivrarna – jag är på en förskola i Haninge. Det gör mig bara gott att vara där. Här är relation, kommunikation och fokus.
Och är mina kläder i fokus så är det väldigt bra kläder att argumentera, generalisera och förklara kring. Jag är helt med på noterna. Med mina prickiga ben!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Fart på orden och tankarna är med. Dessa underbara, underbara barn!