Den mycket svarta himlen följde varsamt de två vandrarna! En stjärna föll över de istunna hinnorna som lagt sig över vattenpölarna och förebådade vintern. Månen gick sin trogna ban och människobarnen lade sina händer i varandras och frågade omvärlden om framtiden. Ingen vet någonting om den sjöng vindarna och de svarta korpen höll tyst om sina synpunkter. De prasslande bladen på några kvarglömda träd viskade sina skvallrande berättelser om ditten och datten och alldeles intill fruktträdgårdarna kämpade en snigel med sitt hus.

*********

TEXTANALYS;

– Anne-Marie! Hela din poetiska berättelse föll på den där snigeln. Det fattar du väl att en snigel fryser ihjäl vid denna årstid?

– Va, gör dom. De har väl värmekamin i sina hus. Det har väl alla!

– Nu grovgeneraliserar du och det vet du att det inte går att ha i ett snigelhus. Anne-Marie jag menar allvar. Det går inte att ha en värmekamin i ett snigelhus?

– Men så du hakar upp dig på snigeln … kanske du kan haka upp dig på den där stjärnan som föll och klirrade ned i en vattenpöl…

– Nej, det tyckte jag var utomordentligt poetiskt skrivet…. men jag störde mig oändligt på den där snigeln… varför förstörde du berättelsen med att skriva om en snigel…

– Men jag skriver väl vad jag vill? Eller?

– Anne-Marie, det är sant, dessutom är det här ju en dialog mellan dig själv och dig själv….

– Va, är det? Ja du ser…