Det var i den mycket spännande slottsmiljön som jag trodde att jag skulle finna mitt forna jag. Jag letade i riddarrustningarna från tidigt 1600-tal men där fann jag absolut inte mig själv, däremot kunde jag ana en kvarleva av några blodsdroppar från en strid mellan två män. De råkade älska en och samma kvinna. Det var inte mig de stred om för jag levde inte på 1600 talet. Jag sökte vidare. I ett tomrum försvann jag in i en spegel. Jag sökte efter svaret i spegeln. – Spegel, spegel på väggen där… men spegeln hade tröttnat på att svara på den där gamla frågan om vem som är skönast i landet… och sådana trista saker. Jag drog mig undan och lämnade kvar en skugga av mitt forna jag… nu är jag mer i verkligheten. Och allt det jag skriver här och nu är mest för att orden vill forma sig så och jag älskar att skriva. Därför skriver jag om vad som helst.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Synd att spegeln inte tröttnat på att välja lucia efter utseendet?