Elever kan tala, prata, berätta och säga ifrån. Elever vet oftast något eller ganska mycket om det som angår dem. Vi ska aldrig någonsin gå så långt att vi inte inkluderar eleven i det eleven kan inkluderas i – sitt eget liv.
Alldeles för ofta talar vi vuxna om eleven – inte till eleven. Om vi agerar så är det klokt att kunna skilja på föreställningar om eleven och verkliga saker om eleven. Det är också viktigt att kunna erbjuda ett nytt perspektiv på de föreställningar man har om eleven, våga ett nytt prövande förhållningssätt för att bryta det vuxna perspektivet och de tradiga berättelserna som konserverar.
Men som sagt – det går alltid att inkludera eleven i det som angår eleven. Det står för övrigt i Barnkonventionen – artikel 12.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
