Allt ska utvärderas. På tåget hem funderar jag över den föreläsning jag givit. Jag går igenom den från första ord till sista. Tänker utveckling, relation och stoff. Vad ville jag säga? Blev det sagt? Hur kunde jag säga det på ett annat sätt?
Jag söker också utföra utvärderingar under tiden jag föreläser, för att modella hur enkelt det är och hur lite tid det tar (måste alltid modella detta med hur lite tid det tar) och vilken effekt det har på den kollektiva intelligensen (hur mycket vi kan tillsammans om vi får ett fokus att relatera till).
Jag tror inte på ensamhet i lärande. Jag tror på det kollektiva samtalet kring det fokus vi har. Om jag tror på det måste jag ständigt verka för just detta. Men då jag åker hem grubblar jag helt ensam över det jag gjort, vill göra och kommer att göra i framtiden.
Jag har ett mycket medvetet öga över det jag gör, säger och utvecklar. Ett slags metakognitivt förhållningssätt till mitt eget lärande och min utveckling. Och det har jag övat upp. Så tågresan från Motala-Stockholm handlar om att fundera och tänka! Utsikten utanför utgör inget hinder för detta.
Det vita är vilsamt. Träden är nakna. Rälsen går under tåget. Tåget går på räls. Jag har kaffe. Och mitt jag är för ett tag alldeles ensamt.
Tack alla lärare och rektorer i Motala för att jag fick orda, bilda och kommunicera med er!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
