Jag tänker på det barn som sa: Nu har farmor träffat en ny!
Och jag såg hur det vidgade familjen med ens hade förändrats. Det visade sig sedan att det inte heller var blodsbandsfarmor utan en farmor som sparats av barnen sedan en tidigare relation. Alltså släktskapet hade inget med farmorsrollen att göra. Jag har alltsedan dess inte tagit föräldrar och släkt för givna i skolan. Det går inte att göra det. Och ändå … den bild vi har i våra sinnen för den idealiserade bilden av familjen – och som är just det. En föreställning om en slags familj. Den finns inte. Familjen är inte sådan. Då Jesper Juul kliver in med sina ord och tankar kring det heligaste av det heligaste – Julen! så smärtar läsningen behövligt. För vem gör vi detta för? Och hur blir det i den verklighet som vi gör det i? Alltså julens verklighet. Visst har vi alla våra drömmar om julen och vi bär en slags inre bild över hur den ska vara och så försöker vi återskapa den så att den åtminstone liknar den vi tror oss vilja ge våra barn och våra nära. Jag har tillbringat julaftnar ensam. Det prövade mig ofantligt.
Alla mina föreställningar krossades därmed. Idag har jag ett mer otvunget förhållande till julen. Julen blir där jag är. Och jag låter det ske som sker. Jag har mina barndoms jular och jag har mina barns jular. Jag har mina historiska julaftnar och jag har mina framtida. Inget vet jag.
Om jag önskar något för julen så önskar jag mindre av dramatik och stora drömmar. Jag vet hur verklighetens jul kan vara. Och jag vet att vi alla sitter där med vår vision av jul. Och hur högt ställda våra krav är på att uppleva verkligheten i det vi visionerar om. Och barnen… ja de får den jul vi vill ge dem och skapar för dem. Jag ser hellre att vi skapar jul ihop med barnen! In i minsta stickiga granbarr!
Och givetvis: Detta var mina tankar. Allt sprang fram ur samspelet med Jesper Juuls text. Klicka på länken! Läs och eftertänk!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
