Barnkonventionen åker buss!

Det var på bussen, den fyllda och under den snirkelkrypande resa genom staden, som jag tänkte att stackars alla små barn. Ja, stackars alla gamla människor också. Då öppnades utklivardörrarna och två barn av de väldigt korta slaget puttades in i bussen av en mamma som sökte värmen och skyddet. Då kom de som skulle av bussen och utan pardon puttade ut barnen igen. Inte vänligt utan vuxetsträngt. Den ena pojken föll mot mammans armar. Jag blev arg. Det blir jag när jag ser sådana saker. Arg så jag inte kan hålla mun. Nu höll jag mun för allt gick så fort och den storvuxne knuffaren hade redan lämnat bussen långt bakom sig. Så gör vi människor i stressade tider. (Det där sista lät som om jag förlåtande sökte en förklaring, men jag tror inte att den håller egentligen).

Det är ganska obehagligt att vara väldigt liten i en buss som är väldigt stor och där människor har förkylt sig i sin vuxenhet och glömt att de också en gång var korta och små.

This entry was posted in Verkligheten and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.