Kylan

Jag känner med trädet på gården. Det står där så tappert i sin ensamhet, fast då natten kommer flyger mängder av svarta fåglar och sätter sig i det. De slår sig ned nära och intill. Väntar in morgontimmarna. För att sedan styra sina färder över dagen. Då de återsamlas sker det nästan vid samma tidpunkt. Som om någon ringde hem dem.

Jag förstår trädet som står där och samlar ihop sig men samtidigt låter sina grenar tjänstgöra samlingsplats åt några andra.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter. Bokmärk permalänken.