Hej Anne-Marie!
Jag är doktorand (vid Lunds universitet) och ägnar min forskning åt lärares röster – röstanvändningen i klassrummet ur ett hälsoperspektiv. Vi har skickat ut enkäter, undersökt miljöaspekter och mätt hur lärarna använder sin röst under en arbetsdag. Jag sitter nu och skriver slutet av min avhandling och försöker förtvivlat hitta några tankar eller något skrivet kring lärares röstanvändning som verktyg i undervisningen. Dessutom funderar jag på hur lärare själva ser på sin röst? Tillgång? Hinder? Utvecklingspotential? Vilka förväntningar finns på lärarrösten – både från läraren själv och från elever, kanske föräldrar, vad vet jag? Det finns inte mycket skrivet (eller inget alls som jag hittar i alla fall). Rösten är ju ett verkligt personligt redskap. Rösten påverkar människan i kommunikationen och därmed eleverna också. Jag blir nyfiken på vad du tänker kring detta?
Klart vi ska hjälpa till!
Visst kan vi tänka kollektivt kring denna frågeställning. Hjälp gärna till och skriv och tänk. Här kanske det måste bli lite längre svar än bara kommentarer.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
I förskoleklassen med 6-åringar fick jag bevis för att min röst betydde oerhört mycket. De två första åren var ett enda skrikande utan dess like. Barnen och jag skrek över varandra. Det blev ohållbart. Mina första föräldramöten hade jag rösten längst uppe i halsen och jag lät förmodligen som en hes fiskmås.
Med den vanliga avslappnade samtalstonen blev arbetsmiljön angenäm. När vi satte oss till s.k. samlingar började jag aldrig prata förrän det var tyst. Ganska snart lärde sej barnen detta och samarbetet var ett faktum.
Om jag ville påkalla nå’t alldeles extra började jag viska. Nyfikenheten tog överhand.
Naturligtvis höjs barnens röster i sin intensiva lek. SJÄLVKLART. Men för den skull behöver jag som lärare inte acceptera onödigt skrikande.
Eftersom det blev en vana att prata i vanlig samtalston så hade jag inga problem med stämbanden.
Rösten är ett stort hjälpmedel som vi kan använda för att få uppmärksamhet.
I högläsningen är det viktigt med betoningen, detta för att väcka intresset för berättelsens handling.
Småningom kom jag att arbeta med 6,7 o. 8:a åringar. Det visade sej att vi använde våra röster på samma sätt som tidigare berättats.
Föräldrarna förundrades ofta över att det i stora klasser/grupper gick att prata i ”vanlig samtalston”
Minns även att det var lustfyllt att experimentera med olika röstlägen. Uppleva skillnader i olika rum.
Ofta när vi sjöng i grupp och jag bad att barnen skulle sjunga starkare, då började de att skrika. Det blev lustiga röstexperiment när vi testade skillnaden på att sjunga starkt o. att skrika.
Känner stor glädje i att det pågår studier om röster i klassrum. Vill lyckönska och hoppas kunna läsa en liten resultatberättelse i Anne-Maris blogg!
Rösten är ett instrument som vi skall vi skall vårda. Till alla vuxna: ”Var en bra förebild även när det gäller rösten!”
Rösten är ett av lärarens viktigare instrument i undervisningen!
Att medvetet använda sin röst på olika sätt, tala omväxlande högt och lågt, viska, väsa, till och med prata ljudlöst, kan få de mest häpnadsväckande effekter. Att slentrianmässigt, utan röstengagemang, försöka bedriva en lektion kan vara förenat med stor fara för bristande elevintresse. Sen är det givetvis så att man genom att koppla på ett tydligt kroppsspråk kan förstärka sin röst, då blir det en extra skjuts i kontakten mellan lärare och elev.
Alla som jobbar som lärare vet hur begränsad man känner sig om man är på jobbet en dag med halsont och en heshet som gör att man helst inte ska säga något alls. Då kan man nästan lika gärna vara hemma….
Jag hittar snabbt lite tips på litt. men det kan vara så att dessa tips/uppsatser redan är kända…? Finns säkert fler…
http://www.uppsatser.se/om/r%C3%B6stv%C3%A5rd/
http://www.lararforbundet.se/web/shop2.nsf/webdescription/A18C91EF2980AA0BC1256F160047E064?opendocument
http://epubl.ltu.se/1652-5299/2005/036/
Lycka till!
Eller de här….
http://www.uppsatser.se/uppsats/40ea7c1540/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=3501952
Vilka spännande frågor! Jag kan bara applådera det vetenskapliga intresset inom området, det saknas säkert en hel del om inte mycket. Inte att jag har aktivt letat efter något svar, men har inte råkat ut för mer än rent empiriska åsikter.
Enligt mina erfarenheter är rösten en mycket kulturell laddad prägel. Under hela min uppväxt och skolgång i Rumänien fick jag höra allt som oftast att höja rösten om jag vill att någon hör mig. Och som jag förstod det fanns en mycket starkt samband mellan ”höra” och ”lyssna”. Från grundskolan till högskolan fick jag olika former av träning i detta, allt från diktamen, retorikkurser till rena skådespeleri lektioner. Allt i kommunikationens namn för att hitta rätt samband mellan orden, tonläget och känslor bäddade i en röst som ska nå en mycket stor auditorium. Inte helt fel om man tänker att på den tiden fanns inte tillgång till mikrofoner och hit och dit befann man sig i den situationen att recitera någon dikt på en sommarfest eller hålla tal inför hundratals högskolekollegor.
Vanligt samtalsröst har jag inte hört så mycket av – delvis på grund av de ovanför benämnda anledningar och sedan i det vardagliga var inte större skillnad. Det är inte helt ovanligt att man hamnar i skrik för att bevisa en ståndpunkt eller bara för att betona ilska eller frustration.
Jag hoppar snabbt över att under många år med latinska språktalande människor har jag inte märk något större kommunikationskonflikt på grund av röstlägen. Greker, turkar och östeuropéer var samma. Tills jag kom att jobba med engelsmän och japaner. Till någon rent ut sa till mig att jag skriker.
Jag vet, det är kanske en billigt förklaring och definitivt vill jag inte dra alla över med en kam att om man har en visst ursprung bör man göra saker på ett visst sätt. Men hur människor kommunicerar är det något som vi är uppmärksamma för, vill vi eller inte, medvetet eller omedvetet.
Sedan jag jobbar med barn i svensk förskolan tror jag att detta med min röst är en av det mest medvetna frågorna som jag jobbar på. Det är mitt ”vardagsrum” till det pedagogiska miljön.
Dag efter dag märker jag hur min och barnens kommunikation ser ut beroende på hur jag möblerar min röst. Och det är ständigt arbete för mig. Jag kan inte gå ifrån allt som jag har växt upp med, jag kan bara förbättra det. För mitt och andras skull.
Jag säger som Mie, det vore mycket intressant att läsa en studie om röster i klassrummet.
NI ÄR FÖR FINA SOM SKRIVER! KLART VI SKA BIDRA TILL FORSKNING OCH UTVECKLING! HEJA! A-M
Tack för hejarop och bidrag av både länkar och intressanta resonemang! Så spännande läsning! Jag håller tummarna för mer!
Såklart ska jag berätta hur det går! Här är en länk till en artikel i Skånska dagbladet för ett år sedan http://www.skanskan.se/article/20100327/LUND/703279971
Hälsningar
Viveka
Jag skrev en gång om rösten utifrån mina upplevelser att min röst inte räckte till och med anledning av att jag på en annan blogg fått råd om hur man kunde träna sin röst
http://metabolism.wordpress.com/2010/01/24/om-ens-klangbotten-ar-botten-goda-rad-for-lararrosten/
Eftersom rösten är ett viktigt instrument ser jag det själv som ett problem att ha en ”liten” röst och att jag i utbildningen inte fick hjälp att lära mig göra den ”större” (nu hör jag att de fått in det momentet på högskolan, det är bra!).
Förutom att det förstås är bra att bli hörd, så ligger mycket av ens auktoritet i rösten, skulle jag vilja påstå, vilket kan ge män och röststarka kvinnor en ”naturligare pondus” bara i kraft av rösten. Men rösten behöver inte vara stor och kraftfull, även om det underlättar, jag har nu lärt mig att inte ens försöka utan försöker hålla mig till den röst jag har – vilket kräver mer av dem som lyssnar men också mer av mig som pedagog, tror jag. Jag känner lärare som blivit konstant hesa efter många års arbete, och det är det jag försöker undvika. Rösten sedd ur ett hälsoperspektiv kan alltså handla både om den fysiska hesheten och om de andra slags hälsoproblem som ett ledarskap där rösten försvårar ledarskapet kan innebära. (Hoppas det går att förstå hur jag menar, jag formulerar mig illa.)
När man på sia håll diskuterar mer undervisningstid för lärare behöver också denna aspekt tas med, hur länge håller en röst om den är igång från morgon till sen eftermiddag? Hesast är jag de dagar som ser ut just så, och då är jag ändå inte en lärare som talar till helklass mer än nödvändigt, men så mycket som möjligt till var och en.
Oj, det var en aspekt jag inte tänkt på – detta med förlängd arbetstid… Vad jag förstå utifrån mina egna och i viss mån andras forskningsresultat är att pauser – både långa och korta – är urviktiga för att orka. Banalt? Ja kanske men å andra sidan enkelt att genomföra. Korta pauser kan räcka för den som har en hyfsat frisk röst, att dricka en klunk vatten räcker för att få spända stämveck (vi envisas med den termen, samma som stämband) att slappna av. Min reflektion kring detta med förlängd arbetstid är att det isåfall är viktigt (och det mer än av röstskäl) att man får tillfälle till vettiga pauser i sitt schema.