Alldeles nyss hemkommen från en föreläsning om forskning kring barns lärande och miljöer. Det var oerhört intressant, men det väckte en mängd frågor. Jag har alltid sett skolgården som en självklarhet för skolan. Den liksom bara finns där. Och det är nog ett av problemen. Vi tar den för given.
Detta att ta saker och ting för givna i skolan. Det är en farlig attityd. Det betyder också att vi tror oss förstå och värdesätta men det är nog precis tvärtom. Skolgårdar är barns och ungas friutrymmen, det är där barn ska kunna leka och vara. Det finns mycket att önska för skolgårdar och dess utformning. Men så länge vi tänker om dem som självklara och något som kommer med skolan så är skolgården lite farligt ute.
Skolgårdarna finns inte reglerade någonstans. Det finns inget som säkrar skolgården. Friskolor i Stockholm behöver inte ha skolgård. Däremot behöver barn och faktiskt vi vuxna skolgården.
Skolgården är ett avgränsat område för barn i skolan. Kanske därför den har så lite att ge barn och unga. Det är ingen som värnar den! Låt oss tänka pedagogiskt kring detta med skolgårdar. Hur kan vi bevara dem? Hur kan vi försvara dem? Hur kan vi synliggöra att vi tycker de är viktiga?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
