Barn och pedagoger står och väntar på bussen. Det är förskoleklassen som är ute på äventyr. De är klädda så att vi alla ska se dem med synliga västar som berättar att barnen hör till den och den förskolan. Det är fint tänker jag alltid. Det är viktigt med dessa utflykter i staden: till parken, till biografen, till ett museum. Och jag beundrar pedagogernas ledarskap när de håller barnen på behörigt avstånd från farorna som kommer vid övergångsställen och att gå för nära kanten till gatan eller spåren vid tunnelbanan. Det dröjer innan bussen kommer. Barnen står hand i hand i ett led som kroknar en aning. Några barn sätter sig på den tomma bänken.
Det dröjer inte länge innan pedagogen säger till dem. De får inte sitta på bänken. De måste kliva ner och stå i led. Det som innan inte varit något problem blir nu ett problem. De vuxna säger till fyraåringarna att de andra barnen kanske också skulle vilja sitta på bänken och att de nu blir ledsna för att de inte får det. Hur kan de tro att de bara kan sätta sig på bänken när det kanske finns andra som vill sitta på bänken?
Jag tänker på omsorgen som pedagogerna säkert vill ge men som de misslyckas med. Bänken har inte varit ett problem men blir det. Pedagogens uppmärksamhet blir barnens uppmärksamhet. Nu tittar alla på bänken. Någon vill sitta på den. De fyraåringarna som satt sig på bänken hade inga andra avsikter än att sitta på bänken och vänta på bussen. De tog ingens plats utan lånade allas. De hade heller ingen avsikt att vinna förmåner från andra. De ville bara sitta och vänta på bussen. Det fanns en bänk. De satte sig.
I all välmening har de vuxna gjort deras ”upptåg” till något större än vad det är. Det inte alla kan göra får inte några göra. Men barnen har inte tagit något på någon annans bekostnad. De satte sig för att det fanns en bänk.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
