Att jämföra och att inse! Det hissnande i perspektiven. Jag minns då jag var liten och tittade upp mot rymden. Då var månen och solen och allt därbortom något som skapade såväl spänning som en slags inre oro och ångest. Hur små är vi egentligen? frågade vi varandra min kusin och jag. Och då tankarna for iväg från våra små barnhuvuden så kunde vi väl knappast ha förstått att människan alltid kämpar med dessa tankar. Vem är jag? Var finns vi? Varför då?
Det uppåtblickande som barnet ständigt måst göra, se upp till vuxna, se ovanför de vuxnas huvuden på sådant som visar sig en bit över, och sedan däröver, mot universum. Mot något slags sammanhang och en slags vilja att hitta på frågorna som inte alls någonsin kommer att bli riktigt förklarade och förstådda. Men att vi ingår i någonting och att detta i något större sammanhang bortom det fattbara – ja det gör att vi genast ställer oss upp, skakar av tankarna och gör oss väldigt stora i orden. Kanske för att vi måste.
Kanske frågorna återigen kan väckas inom oss alla. Och kanske kan vi undervisa kring denna film! Det kan skapas stora frågor och årslånga vandringar mot några slags svar där vi var och en kan finna någon slags förståelse som gör att vi kan leva vidare i sammanhanget vi befinner oss i. Kanske också ansvara!
Jo, det är jag visst! Även om jag är liten kan jag visst vara the center of my universe!