Språkligt totalt ensam

Inte ens substantiven i nutid kan jag uttrycka. Inte kan jag berätta om dåtiden heller. Och framtiden är stum i min mun. Jag har mina öron och de viftar girigt mot kommunikationerna. Låt mig förstå!

Och så hör jag det enda ord jag tror mig kunna uttala: Tack!

This entry was posted in Grammatiken, Verkligheten. Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.