Inte ens substantiven i nutid kan jag uttrycka. Inte kan jag berätta om dåtiden heller. Och framtiden är stum i min mun. Jag har mina öron och de viftar girigt mot kommunikationerna. Låt mig förstå!
Och så hör jag det enda ord jag tror mig kunna uttala: Tack!