Språk hör samman med identitet. Hur kan jag förklara mig själv där jag inte är förstådd. Hur kan jag själv förstå där mina ord aldrig läggs utanför mig själv. Jag funderar över språket och språklösheten. Jag har suttit på lektioner där ingenting har gått att förstå. Jag är med och tittar med förstår aldrig orden eller kontexten. Jag tänker på de elever som kommer och försätts i detta skolsammanhang. De måste känna en ödslig ensamhet. Men de lär sig för de måste och ensamheten kanske bryts upp och förändras under språkets tillblivelse. Men de vuxna då – de som inte kan eller aldrig någonsin får möta någon som orkar vänta på att orden blir bärande och att då gensvaren inlyssnade och besvarade. Jag tänker på allt språk som inte heller är språk utan kultur. Hur man handlar sitt dagliga bröd i affären och hur man inte köper sitt bröd i affären. Jag tänker på allt detta då jag själv får känna av.
Jag är i gemenskap här för jag talar med dem som är i samma språk som jag. Varje tanke jag ordar om får en hamn. Men så fort jag lämnar detta är jag ensam. Den ensamheten måste jag grubbla på, jag är utanför allt av medvetenhet om det mesta och jag inser att det kräver mycket av mig, väldigt mycket, och jag nästan är rädd att förlora mig själv. Kunskapen som är språket, tankarna och den jag är kräver en annan.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
