Jag läser med ömhet, lycka och kraft OMFAMNINGARNAS BOK av Galeano. Där finns en liten berättelse om en kvinna som läste en bok som barn och som alltid relaterade till den, omformade den, förstod den genom livets kringelkrokar och … hade under sitt långa liv aldrig läst om den.
Jag har en sådan bok. Jag har en berättelse jag fick höra som barn och som grep mig tag i mig på ett mycket märkligt sätt. Då jag lyssnade en gång för länge sedan lyssnade jag precis som det var en av de där sagorna som lästes för mig. Men det var då jag själv behövde förstå mitt eget liv kom berättelsen att få en helt ny betydelse för mig. Det var ur berättelsens symbolik jag kunde berätta min livshistoria. Och det gång efter annan. Det är boken som i sin stora generösa symbolik möjliggjort för mig att gestalta mitt liv.
Jag har alltid läst mycket för mina elever. Och jag vet att något barn under någon tid kommer få berättelsen åter och då i ett annat ljus. Det hände redan under de år jag undervisade. Då eleverna skulle lösa problem (vilka som helst, matematik, skiljsmässor, bråk) kunde eleverna relatera till något de hört mig läsa. Jag tror på den personliga berättelsen som boken inte berättar. Den form av textrörlighet som sker mellan läsare och författare. Det är ett mellanrum som erbjuds läsaren.
Och när kraften, symboliken, läsningen kommer att vara ett inre eget berättande, det kommer vi aldrig någonsin få veta. Och den bok jag läser i mitt inre den läser jag fortfarande. Jag räds dock den ursprungliga berättelsen. Den är författarens. Jag har erövrat en text och den jag berättar är min alldeles egna.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
