Jag ser Aktuellt. Jag får se de som saknar någon efter Tsunamin. Det har gått fem år. Det har gått fem år. Det har gått fem år för alla andra. Men inte fem år för dem som aldrig fick återförenas med dem som Tsunamin tog bort. Det är ingentid.
Jag har Estoniakatastrofen!
Jag kan fortfarande känna hur den dagen har ett eget slutet system i min kropp. Jag kan så lätt återkalla det där telefonsamtalet som jag gjorde efter att nyheterna slog sönder ett vanligt litet hem och Östersjön spred sina eviga litrar vatten över alltsammans. Jag minns att jag tog telefon och ringde, gång på gång, på gång, på gång hem till min mammas telefon… och jag fick inte något svar. Inte någonsin mer!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Stark berättelse om förtvivlan, panik, frustration och tomhet.
Mina egna minnen av tsunamin är en från intellektuell sorg med dem som drabbades tills mailet som kom om min kollega saknades. Helt plötsligt hade jag ett ansikte på katastrofen.
Den blev personlig. Två veckor tidigare träffade jag en levnadsglad X-Dragare. Några månader senare hyllades han av sina kompisar på begravningsakten i Råsunda kyrka. En begravning som var väldigt osvensk, med New Orlines jazz, säckpipa och en mycket personlig betraktelse av prästen, som nu begravde den som han en gång vigt till änkan något år tidigare….
Mycket att fundera på. En sak som jag tar upp i ett manus. Vad hände i Sveriges politiska ledning den julen och den kompakta tystnaden eftråt från det forna statsbärande pariet.
Det är en evighet mellan då och sedan. A-M
Visst är det en evighet.
Men ibland, som ikväll, känns det som igår. Minnena sitter etsade som knivskarpa etsningar i själen. De går inte att utplåna. Plura
Jag menar mellan innan och efter. Mellan alldeles precis nyss och alldeles precis efteråt. Det är en evighet. A-M
Precis, innan och efter är en evighet. Aldrig mötas de två. Plura