Skriva en bok och den plötsliga ensamheten

Då man skriver en bok så är man ett med denna skrivning. Det är som en slags förlängning av en kommunikation. Jag kommunicerar med det jag skriver, tänker på det jag skrivit och funderar vidare på det jag ska skriva. Så avnavlas man plötsligt, jag tror inte det finns något annat sätt att åtskiljas på.

På någon annans bord ligger mina sprattlande ord och mina meningar fyllda med marsinpan och pepparmynta. Jag vill ändra något, skriva till och säga att – jag har mer att säga. Men nu ska jag vila. Och det är säkert behövligt. Jag funderar om jag inte genast ska sätta i ett virtuellt papper i min skrivmaskin och trycka ned de första orden: …

Då var det 1997 …

This entry was posted in Litteratur och läsning and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>