Sakerna samlar damm och påminner om allt det som var. Det finns ingen nutid i den gamla kaffekoppen. Jag väger allt i mina händer. Behöver jag mina minnen eller mina saker?
Jag ärvde några porslinsfåglar. Dessa ställde jag slarvigt in i en bokhylla. Ja, där stod de sedan. Alla frågade varför jag hade de där porslinsfåglarna. Själv visste jag inte. Fåglarna hade kommit och de hade bosatt sig hos mig. Jag började bygga berättelser kring de där fåglarna. Hela historier om hur de flugit in i mitt hem och porslinifierats. Barnen lyssnade.
Så en dag beslöt jag mig för att slänga saker och ting. Och väl vid porslinsfåglarna tog det plötsligt stopp. Så känslofyllda var de i sina iskalla skepnader. Inte kunde jag kasta dem. Nej, de fick stanna kvar. Och vi drog alla en suck av lättnad över att de slapp flytta. En dag flög de iväg av sig själva. Bara det att blivit vägd i händer där valet fanns mellan att få vara kvar eller slängd gav dem kalla kårar. De tog saken i egna vingar. Bröt förstelningen och flög iväg!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
