Jag minns mina matematiklektioner med vånda, mest med handsvett och tårar. Läraren gav uppgifter och så satte alla klasskamrater igång att arbeta och lösa. Jag hade min rädsla att först bemästra och när läraren tittade på klockan och de flesta var klara hade jag inte ens börjat räkna. Det var inte alls något med att jag inte kunde, utan att jag först måste besinna mig, samla ihop mig, få ned det hastande hjärtat i kroppen … och då avblåstes tänkandet och görandet för att läraren markerat att tiden för uppgiften var över. Jag har aldrig någonsin hatat klockan så mycket som jag gjorde då.
Tidsbristen fick mig att bli den matematikidiot jag absolut inte var.
Det där var/är du inte ensam om. Tiden kan också bli en irriterande faktor i att den blir för lång… Många elever som insett grejen och begripit tänket, förstår inte varför de ska traggla sig igenom 17 tal till,. Alla med a, b och c-uppgifter på precis samma uppställning och område. Istället för att få gå vidare och lära sig mer rolig matte!
Då blir matematiktionen istället otroligt lång. Antagligen tråkig. Och i värsta fall tror dessa förmodligen matematikbegåvade barn att de är matematikidioter de också.
Hm. Med matematiktionen, menar jag matematiklektionen…
Jag håller med. Tack för kommentaren. A-M