Jag åker hiss i den proximala utvecklingszonen…

… sa en kollega till mig. Jag kände mig med ens så betydelsefull. Det var nog det vackraste jag fått höra idag. Jag tryckte genast på min mentala hissknapp. Till översta våningen strävar jag alltid, visioner om lärandet, men jag stannar upp på vägen. Alltid! Jag kan inte allt och jag är nyfiken på allt som händer på vägen.

 

Det här inlägget postades i Barns rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.