Då något händer som äventyrar allt så blir det så uppenbart att vi aldrig är en. Man omfamnar alla som man kan tänka på i sitt liv. Man famnar det goda och överser med skavankerna och slitskadorna i relationerna. Man ser något mer än vardagsbråket och trötthetsvanan. Man ser plötsligt något mer än det lilla petiga dammkornet i hörnet. Man förstår med ens att aldrig någonsin är jag mer än summan av alla de andra i mitt liv.
Och det är en skör hinna, som Mats så vackert skrev i sitt gensvar, en skör hinna som tryggheten omsluter oss med. Den kan aldrig någonsin bli riktigt verklig, den är en fantasi, verkligheten slår ned sina bopålar i oss om och om igen. Och för att vi är människor och rustade så sinnrikt, så bygger vi utan större redskap genast de luftslott vi önskar oss i livet, tills vi påminns och får verklighetsanpassa oss.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
