… om jag får det bråkigt i mitt liv påverkar det mig. Jag får svårt att koncentrera mig, svårt att mycket medvetet fokusera. Detta syns inte på mig utanpå. Men jag känner av det inuti. Om jag får det svårt med koncentration och fokus …
… hur har inte ett litet barn det då tänker jag. Om det är bråkigt hemma, om det är besvärligt där hemmavid … och det lilla barnet har mycket ansvar om det som sker därhemma … och kommer till skolan …
och då kommer tankarna och känslorna som brev på posten en tisdagförmiddag? Vad kräver vi av barn tänker jag. Om vi förstår kanske vi kan tillåta en aningens randig undervisning där elevens ork ibland får tryta och eleven kan titta ut mot ingenting, ut genom ett fönster … för att sedan återvända till lektionen. Kanske vi kan hjälpa genom att inte ta bort undervisning utan mer lägga in de pauser barnet kan behöva? Kanske vi kan känna med barnet och göra något drägligare liv i skolan; ta i hand, säga barnets namn med värme, uppmärksamma positivt och mänskligt … kanske bara se… och närvara på det allra mänskligaste sätt.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Rent generellt borde det finnas utrymme för fönsteruttittning i all undervisning. Det finns ju trots allt fönster i de flesta klassrum, och genom att titta ut genom dessa då och då kan eleven koppla av lite, fylla på lite energi, slappna av en stund men också reflektera över det som sagts och gåtts igenom, leta saker i sitt minne som kanske är relaterade till det som pratas om, filura över saker i undervisningen som behöver filuras över.
För somliga kan det vara rent livsavgörande, och för andra lite trevligt i största allmänhet. Vi vet inte vad som pågår under kalufserna, och trots att det inte alltid angår oss, och vi inte alltid behöver veta, så behöver vi alltid vara medvetna om att pågår, det gör det, och det bör vi vara ödmjuka inför.