– Vad vill du då göra? säger läraren till eleven.
I elevens värld blir allt lagt i elevens knä. Alla dessa oändliga valmöjligheter. Inga gränser utan bara möjligheter. Det är stort övergivande att inte ge en möjlighet, en gräns, i att få två eller tre alternativ: Detta kan du göra eller detta?
Barn har så många val att göra. Och utsätts ständigt för val. De ska välja maträtter, filmer, spel och föräldrar drar in barn i valmöjligheter som barn absolut inte kan välja mellan. I sin yttersta form kan barn tvingas välja förälder, trots att barn har rätt att inte välja alls, man har sina föräldrar och mellan dem ska inga val göras.
I skolan överger vi elever då vi lämnar horisonten stor och vid. Som om livet ständigt vore ett smörgåsbord. Vi glömmer bort att det finns en omsorg och en trygghet i att få alternativ, en begränsad mängd alternativ, att genom mycket få möjligheter att välja föds en möjlighet till sant trots och möjlig trygghet. Världen är så stor, så stor.
Att välja åt någon är också svårt! Att välja i mångfaldernas utbud är något av det knepigaste vi kan utsätta oss för. För i och med att vi gjort ett val, väljer vi också bort något annat, vi sörjer därmed det vi valt bort. Om vi har två, tre valmöjligheter är det också möjligt att välja in det vi valt bort senare.
Jag räds barns gränslösa valmöjligheter. Det är något kärlekslöst i dem. Trots att valmöjligheterna ser ut som kärlek.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det är det mest ekande obehagliga av allt – kärlekslösheten kallas kärlek.
Jo Morrica. Jag vet! //A-M
På en föräldrautbildning på mvc sa en psykolog åt oss blivande föräldrar ”Låt aldrig barnet bestämma, det är du som vet bäst”. Det är sorgligt när föräldrar avsäger sig rätten att bestämma och när små barn styr och ställer och tros veta bäst.
Det är också väldigt intressant det du skriver om att valmöjligheter framstår som en kärleksfull handling.
Redan från tidig förskoleåldern är lilla barnet ”utsatt” för övandet i demokratiskt uppdrag och inflyttande och ansvaret för de val de gör. För så har de flesta föräldrar och förskolepersonal tolkat våra styrdokument och att ge barnet ett röst.
Så ställs lilla 2-åringen framför hela garderoben med 200 olika plagg och utmanad att välja kläderna för dagen. För man ”vet” att det är säkert kort för att bygga en bra självförtroende om man få välja det man vill och inte vill så tidigt så möjligt i livet. Att sedan står det lilla barnet bara med strumporna och sommarhatten på, redo att gå ut i det värsta vinterkylan ses bara som en stor möjlighet till att samverka med hemmet att ta pedagogiken framme för att ”bearbeta” den hela draman och lära lillan hur det går till. Så ordnar man en fin samling på förskolan där man pratar om vintern och vilka kläder man behöver och vilken ta man först på sig, och sedan kommer det andra och tjugoandra plagget. Och visst, vi kan ju jobba med det en hel vecka och för lite variation gör vi också en kollage med olika skidkostym bilder som vi klipper ut från reklambladet. Och klä på och av dockorna och gosedjuren- det kan vi göra också.
Och du lilla som kom hem för en vecka sedan från Thailandresan – nej, vi vill inte höra att där var varmt och man behövde inget overall och du vill tala om elefanten du red på. Nej, nu jobbar vi med vinterkläderna och nästa vecka kanske vi kan ju tala om utländska djur. Bara att du lär dig snabbt vilka kläder ska du ha på dig nu när är det vinter och kalt. Bravoooooo, redan på torsdag morgon skriker du inte längre när är det dags att klä på dig och gå till förskolan. Vad duktig du var! Ser man på hur våra aktiviteter ger resultat, bara att man har lite tålamod, är konsekvent och håller sig till planeringen .
Nej, det har ingen betydelse att mamma, trött som hon var på morgonen bara tog kläderna och klädde på barnet. Nu var det mammas tur att bestämma, men sedan blir din tur igen du, lilla.