Min krönika i Lärarnas Tidning handlar om en dröm jag haft och hur jag också har fått uppleva det. Jag tänkte en gång i min skoltid då jag för första gången hörde en rektor säga att vi kanske ska ge några elever särskilt stöd för ett tag. Hjälpa dem att få mer kunskaper där vi inte lyckats riktigt i skolan. Den gången då detta sades fanns ingen ansvarstyngd på eleverna utan det var faktisk skolan som misslyckats. Nåväl jag gensvarade rektorn med mina drömmar:
- Ett väldigt fint möblerat rum med ombonad känsla och rikt med böcker och fotografier, bilder och tavlor
- Närhet till rektors rum så att rektor kunde komma in och ibland lägga en rektorshand över alltsammans och följa utvecklingen
- En ordentlig uppföljning av läsningen genom läsanalyser
- Tiderna för eleverna skulle vara då de hade ätit och kände sig mätta
- Stor möjlighet för lärare att stå i kö för att undervisa dessa elever – alltså en kölista för lärare som väntade på sin chans
- En ständig uppdatering av elevernas utveckling och direkt koppling till hemmen
- I sann Vygotskijanda omsluta eleverna med – vi ser morgondagen i ditt lärande inte din gårdag.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
