Broarna till lärarna!

Alltså – hur ser vi på lärarna? Det är nog en viktig fråga att ställa sig. Lägga handen på sitt hjärta och gräva lite i de underliggande tankarna. Ser du ned på en lärare? Tänker du att det där är en misslyckad en, den som blev lärare? Är det enda du kan tänka kring en lärare är hur långt sommarlov de har? Hur bemöter du yrket? Och om jag är lärare – hur ser jag på mitt yrke? Med stolthet? Med nedböjda axlar?

Jag upplever att yrket är betraktat uppifrån och ned. Man tittar ned på lärarna! Man säger att lärare ska men ger dem själva inte uttrycksmöjligheter att säga – Jag behöver … eller att undervisningen behöver … eller som lärare önskar jag mig detta … Nej, mot lärare förmedlas det! Vi lärare får något utifrån men förklarar inte våra behov inifrån. Kraven som ställs kommer också utifrån, och om samhället misslyckas med unga människor, riktas strålkastarljuset mot skolbyggnaden och lärarkåren. Som om lärare ensamma kunde, som om skolan ensam var ansvarig svaren.

Att vara den som förmedlar till betyder att man förhåller sig som bättre vetande och tror sig ha rätten att förklara och sätta ord på något som ska sättas ord på. Inte undra på att lärare vänder och vrider på sig ibland av skam, ibland av ilska, ibland av igenkännarglädje, ibland av resignation, ibland av …

Det vore värdigare att tala och förklara i dialog med och utmana den egna föreställningen av att vara den kunnigaste och se lärarens kunskap i eget självständigt yrkesljus.

Jag tänker ibland om debatten – tänk om det vore en annan yrkeskår man satte krokben på och knuffade ned i lerpölar. Tänk om det vore juristerna eller läkarkåren?Jag kan redan höra ramaskriet! Jag kan redan tänka mig rubrikerna! Och hur rubrikerna i tidningarna ger patienten möjlighet att högt och ljudligt tro sig veta mer än läkaren och ringakta det läkaren kan – men för att i nästa stund värna om just sin läkares stora förmåga och njuta av rätt vård då det behövdes.

Då jag började blogga för fyra år sedan handlade mina blogginlägg om det som hände innanför – det som var skolrelaterat och icke förklarat – jag hade tröttnat på den högljudda missaktning som genomsyrade det mesta av skolan. Jag var en lärare som ville vara lärare! Jag har arbetat med andra saker i mitt yrkesliv. Men aldrig att jag har haft så stora utmaningar och så svåra uppdrag som då jag varit lärare. Jag har heller aldrig upplevt så omedelbar glädje och känsla av yrkesstolthet som då jag varit lärare. Den yrkesstolthet som kan delas med den elev som lyckas – kanske då det gällt någon kod till en läsupplevelse, eller då eleven tittar upp och svarar på engelska för att eleven vill utveckla sina kunskaper i engelska eller då klassen skrattar åt något gemensamt och ur en högläsningsbok där man som lärare fått eleverna att klura ut sammanhang och det som sägs mellan raderna, eller då eleven använder svenska språket så att samhällsdörrarna plötsligt öppnar sig och omfamnar eleven …

Och jag tänker på de tysta lärare som gör storverk med sina elever, som blir älskade lärare och som en dag får elevens gensvar i ett mail – fortfarande hågkommen – ”det du gav mig som elev har hjälpt mig mycket genom åren … idag gör jag det här!

Och just i detta – i lärarens och elevens väldigt lilla värld – händer det vi skulle kunna benämna det lärande! Och alla ni, inklusive mig själv, som ibland undrar vad skola är för något, vad lärande handlar om, hur kunskaper erövras, fortsätt undra men tro inte att svaren ligger precis framför fötterna på er. Det krävs utbildning och jag har tröttnat på att man trampar också på den. Ansvaret om skolras och skollyft måste delas av alla.

Låt stå!