Bildning – är det något socialt?

Jag undrar om vi är bildade då vi förstår de sociala koderna; tar i hand då man kliver över till rum man inte varit i och där människor sitter och äter stora kanelbullar och sju sorters kakor som ska ätas i viss ordning (vilket man givetvis kan förundras över), äter med kniv och gaffel i kulturerna som kräver detta, och kanske, då vi talar om detta med bildning, faktiskt talar om hur vi kan vara i olika kulturer och ingå i dessa.

Vissa äter som om de alltid ätit ihop med andra människor där det naturliga matsamspelet leder till att man formas för att äta ihop och vara en del av en måltid och andra har inte fått den sociala gaffeln i händerna. Jag minns en flicka som bodde hos mig en tid. Hon hade aldrig ätit middag ihop med en endaste människa. Det var en skola hon ville gå i och längtade att lära av. Hon kände sitt utanförskap i det vardagliga, den att äta ihop och förstå koderna kring ett matbord. Att äta ihop är mångkultur. Genast då jag skriver det här kommer de kloka korparna flygande och sätter sig på mina axlar och säger att jag inte får tro mig kommen ur en kultur som kan säga så om en annan kultur som om jag vore från den bättre. För bildning handlar också om att lära sig och vara öppen för andras kulturer. Det är inte bildande att sitta på höga hästar och tro sig bättre och utsäga värderingar och bedöma.

Bildning är kanske förmågan att kunna röra sig en aning ledigare i rum som kräver andra saker av en än det erfarna och vana. Att trösklarna inte blir så personligt höga då man ska till domstolen, socialkontoret, rösta på det man själv tycker, läsa en tidning eller att förstå att det handlar om det övergripande begreppet kolonialism då samtalet berör aborginernas historia. Att ha ett hum om sambanden och själv kunna klura ut ett och annat. Kan det vara bildning?

Bildning är kanske en förmåga att acceptera såväl sin egen kultur som den kultur man möter och blir tillsammans med en annan människa? Kanske är bildning tolerans och generositet? Ur en social aspekt.