Någon går bort.
Aldrig är man förberedd.
Man kan vara rädd.
För-be-rädd!
Men bara innan.
Efteråt finns ingen återvändo.
Navelsträngarna syns oresonliga.
Intrasslade i en annan människa.
Omtrasslade av banden till.
Om.
Ingen släpper taget.
Men taget släpps.
Någon går trots det.
Går bort.
Då finns inga ord.
De försvinner bort mot det ordlösa.
Vad ska man säga.
Kanske ropar man förtvivlat tillbaka.
Gå inte bort!
Så kan man ropa.
Hjärtat skriker det!
Stumt!
Men den som går bort.
Går bort.
Det går inte att efterlysa.
Bilden vill inte tona fram.
För en stund är det en fantombild.
Snart och långt senare kommer konturerna.
Då ser man
den som gick bort.
Kanske man då ropar ut:
GÅ INTE!
med den smärta som
orden omsluter.
Då sträcker man sina armar mot minnet,
berör den kind man alltid velat beröra,
som pulsen genom mötet,
vädra efter den tillhörande doften,
människan!
Långa dagar och år senare kan man le mot den man minns,
och lägga sitt huvud mot den axel man vågar gråta mot.
Och föreställa sig en hand som lägger sig över det gråtande huvudet,
känna värmen mellan minnet och saknaden.
När någon går bort.
Så är avskedet så tvingande stort.
Ordet vill inte avslöja hela innebörden.
Ordet vill inte bli uttalat.
Man greppar allt man har av kraft.
Att hålla kvar.
Ibland kan man stanna länge.
I det vacum som inte längre är bebott.
Man kan fylla tomrummet,
för en stund, med fotografier
och någon kvarglömd tröja,
men sedan växer också detta tomrum
till en slags helhet med det som är man själv.
När någon går bort.
och tiden dör till ingenting.
Man går i sin egen stund
i otakt med alla andras tider.
Något som alltid fanns
behöver få en annan boyta.
Den kan inte räknas i kvadratmeter.
Den kan inte räknas i kubik heller.
Den flyttar in i mig,
utan kartonger av gods och tavlor.
Jo, kanske platsen du satt på
fortfarande måste få vara just din.
Här är stolen!
***
Jag fick ett sms idag.
Med stora allvarliga ord.
Orden sträckte sig ut mot mig.
Jag höll dom nära min läsförmåga.
Trots att jag är läskunnig.
Slog orden in som en tvingande
svallvåg.
Någon såg mina tårar.
Någon såg hur bullen, den där med kanel,
fick tuggas om flera gånger.
Det går inte att svälja alla ord med kanelbullar.
Några ord tar så lång omväg in till förståndet.
Jag kan bara räcka ut min hand,
genom avstånden som inte finns,
och lägga den på en kind,
och med två fingrar fånga in de tårar
som måste fällas.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
