När någon går bort och väljer att göra det står världen tom och ödslig. Världen som gavs det lilla barnet var en gång stor och skulle vara välkomnande och generös. När så inte blev eller så inte upplevdes kan vi alla stå där med våra ord och blicka ut mot alla världens horisonter och in i människans unika plats. Alla är värda sin plats, sin horisont och alla är värda sitt mänskliga ansikte.
Jag ska gå på begravning. Jag vet att det är svårt redan nu. För människor fyller ut sina tomrum med minnen. Och där går jag och hörde inte riktigt på när barnet växte upp och glömdes bort – Nu går jag bort sa lille Per.
Och frågan jag bär – kunde jag göra något då? Kunde jag säga att sagan fick ett lyckligt slut redan för länge sedan. Kunde jag göra sagan lyckligare genom att vara människa?
Vi kan påverka. Med mycket, mycket små medel. Inte med saker. Utan med närvaro, med våra ord som vi vet om har betydelse, och ibland stanna upp och verkligen fråga – Vem är du idag?
Det är en aning försent att ställa frågan då någon har gått bort. Då står man där som handfallen. Och frågar sig. Hur gör man när någon har börjat gå bort – för att ropa tillbaka då det går. Vi kan inte rycka på uppgivna axlar och tänka om oss själva som ”och” och tror att det är lösningen.
Vi är människor. Vi är det! Varje dag är vi en människa. Och vi kan om vi vet om vad människor behöver göra annorlunda. Genom att vara och ständigt ställa oss frågande: Vem är du? Vart leder dina steg? Går du bort så går jag bredvid!
Var rädda om de människor ni har runt omkring er. Lägg hellre en hand över en trött arm än att göra bördorna tyngre, stanna en liten stund längre där det är möjligt.
Mycket kloka ord… Ta vara på varje dag och på varandra, stanna till tillsammans och lukta på blommorna längs vägen. Allt kan förändras i en grisblink, och det du gör planer för håller inte längre. Med det inte sagt att man inte ska planera, längta och ha mål för sin vandring, men man måste påminna sig om här och nu!