Det inre raseriet

Isoleringen har varit alldeles för lång, tänker jag. De störande frågorna skulle vara många: Hur mår du? När träffade du din pappa? Hur tänker du kring … ?

Störa med frågorna, närvaron och verkligheten. Förstöra med frågorna! Riva varje vägg som byggs där inne. Den som bygger upp en värld är ensam och är sedan ensam. Men stor. Kungariket är stort. Det finns inga andra där. Isolation. Om frågorna funnits och verklighetens dörrknackningar kanske slottet kunde ha fallit som ett korthus. Kanske? Jag vet inte.

När blir den ensamma så ensam? Så farlig? Så självförhärligad? När sker det? Vem är så ensam? Och hur social tycks den människan ändå vara, fast utan egentligt behov av kontakt?

Tomas Tranströmer (2001) : Det tysta raseriet klottrar på väggen inåt.

Så mycket bättre är det med känslor och tankar vi kan dela. Vi ska dela. Därför kanske vi ska famna uttrycken, också de svåra och de besvärliga, inte tysta dem. Aldrig någonsin tysta dem. Vi speglar oss och vi behöver det!

This entry was posted in Frågekonsten, Kommunikationen, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Relationer och vänskap, Verkligheten and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *