Det är alltid övergångar. Vi talar så sällan om dem. Övergången vi gör då vi lämnar en klass och får en ny. Att omställningarna är många och att vi ännu en tid i den nya klassen bär den gamla klassen inom oss. Vi kanske relaterar till den. Det är inte konstigt. Vi har kanske haft en klass i tre år och då är det inte alldeles enkelt att inte minnas den och orda om den. Frågan är vad våra minnen och våra ord gör med vår nya klass.
Här har en elev utvärderat lektionen och påmint mig om att en lärare inte kan möta sin gamla klass i den nya. Jag tänker att idealisering är en konstruktion. Vi minns det vi vill minnas och höjer det svunna med en nypa overklighet. Vi gör den bättre därför att vi kan och vi vill. Och så lägger vi ett osynligt ok och krav på det nya. Vi bör prata om sorgen att lämna klasser, lossa de pedagogiska banden till de elever vi har haft och påbörja tillblivelsen i det nya.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
