Lärarnas egna språkbruk

Att tala om elever? Ja det gör vi lärare jämt. Vi beklagar oss, använder ovärdiga ord om de där rackarna och njuter ibland när någon elev är frånvarande. Jag har stelnat till vid uttryck som sägs om eleverna bland lärare.

Vi borde alla höja våra varnande röster och vårda vårt språk. Att känslorna alltid är många och stora i skolorna är en sak men att nedvärdera människor inför andra är något helt annat. Känslor av ilska, sorg och glädje kan lärare känna, men elakheter och ord som får finnas borde etiskt hanteras vid skolorna. Lärare trycker till elever inför andra lärare. Lärare som får kontakt med elever som drar sig undan får höra att de inte förstår eleven rätt och bara ska vänta så får läraren minsann se vem eleven är.

I en läroplan som talar om skolan som en mötesplats för växandets glädje och en plats för generositet har en del uppdrag att leva upp till. Det nedvärderande språket, skammen som läggs i elevernas knän, och det att trycka till elever och kollegor är en mycket allvarlig fråga för skolan i sin helhet tänker jag. Skam genererar skam. Kanske mitt inlägg här gör det. Mot skam skyddar man sig. Ger igen och tillbaka. Jag tror vi ska diskutera lärarrollens ansvar och språkbruk. Inte göra oss hemtama i begrepp som den värsta klassen, den stökiga eleven och diagnosernas inlåsning. Vi kanske kan göra våra språk värdigare! Skolan ska skydda och verka för allt som har med kränkande behandling att göra. ”Detta kan vi inte acceptera – sluta omedelbart!” Kan vi kanske säga så åt varandra då vi brister ut i hemtama nedvärderingar av eleverna? Vågar vi göra det? Det finns handlingar som aldrig kan ursäktas. Det finns också icke handlingar som heller aldrig kan accepteras. Att vända ansiktet ifrån. Blunda, sluta lyssna, anpassa sig till miljön och koderna, säga och uttrycka, anse sig ha rätten att tycka illa om öppet och fritt.

Att vara elev i skolan? Vill vi själva vara det? Vem vill vi då vara? Den stökiga killen eller den tysta tjejen?