Good enough i utvecklingszonen. Då jag har fått förväntningarna om något eller själv hissar förväntningarna på mig själv in absurdum så påverkar det mig i skärpa och i ton. Är förväntningarna för höga kan jag inte leva upp till dem. Är de för lågt ställda blir jag kränkt, ja eller uttråkad, eller arg för jag har mer att ge än det här, jag träffar golfbollen och kan få in en träff på 25 meter och inte fem meter som du antyder, ja så ungefär. Men om förväntningarna är inom ramen för vad jag kan och lite, lite mer än så då blir jag riktigt utmanad. Sen tänker jag alltid – Good enough! om resultatet.
Så tänker jag om utvecklingszonen och hur det är att få möta förväntningar. Det är ett mycket följsamt – för eleven kan känna överkrav och därför måste vi följa med och inte sätta ribban ständigt högre och omedelbart. Resultat ska vi också vila i. Låt oss titta på det du kan brukar jag säga. Inte genast börja undersöka vad eleven inte kan.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
