Ungefär så här kände jag mig då jag gick min promenerarrunda idag. Jag har pratat med idel okända människor under min vandring. På NK åt jag en kardemummabulle (farligt nära ett av de där blogginläggen som alla tror att bloggar handlar om) och jag hamnade bredvid två äldre damer. De var där för att konversera en stund. Jag kom i samspråk och så upptäckte jag att vi suttit där i en timme och pratat, pratat. Jag tog i hand då jag gick, och var nästan tårögd av ömhet för de två. Därefter satt jag med mina två kameror på tunnelbanan. Då såg en kille min nya kamera… och slog sig ned och tittade på den. Han kunde inte slita sig ifrån den… den finns på nätet men inte i någon affär ännu… sa han. Sedan var han så tekniskt kunnig och pratade ljusinsläpp och … då svarade jag att jag bara tar fotografier… någon annat kan jag inte. Kameraorden insåg jag… de är mig främmande! Väl hemma fotograferade jag något som jag absolut ska visa mina barnbarn den dag jag får några att skämma bort och tokleka med. Jag till och med skrev ordet för att verkligen synliggöra vad vi hade en gång i tiden.
Anne-Marie
TVÅ KAMEROR????!!!!
JAPP! EN BRA KAMERA och EN TILL BRA KAMERA!