Detta är mitt första inlägg i min pedagogiska dagbok. Här kommer jag att skriva om det jag upptäckt under mina undervisande år och tänka publikt kring det jag alltid funderat på. Jag får många mejl från lärare, jag tackar ödmjukast för dessa, och ser behovet av att de pedagogiska samtalen måste utvecklas.
Jag börjar med möteskulturen för lärare:
Jag får ett mejl av en lärare. Läraren beskriver att de flesta möten i skolan handlar om att prata om problemen. Det är tärande menar läraren. Jag delar den uppfattningen. Det är tärande när problemen står i fokus och när ingenting tycks leda problemen till lösningar.
Det som gör de pedagogiska samtalen besvärliga är att problemfrågorna kommer utifrån. Någon annan berättar vilka problem skolan har. Det betyder att lärarna får problem av någon annan. En mer konstruktiv tanke är att problembilderna kommer från lärare som är i praktiken. Jag har under många år deltagit i möten där jag inte känner mig involverad. Detta trots att jag är en engagerad lärare. Efter skolmöten upplever jag mig nedtyngd och ledsen. Inte för problemen men för att vi så sällan diskuterar de lösningar vi gemensamt kan komma att pröva. Min tanke är inte att sopa problemen under mattan, tvärtom, de ska upp som de problem de är.
Diciplinera möteskulturen
Men … vi måste diskutera ett problem i taget, inte hoppa från problem till problem. Vi ska diskutera hur vi definierar problemen och hur vi upplever dem på en skala av 1 – 10. Det gör att vi kan se vad som måste komma först. Det viktigaste för mötet är att det är kort och att mötet tydligt adresserar vad mötet handlar om:
- Mötet handlar om: SEN ANKOMST
- Tid för mötet: 10.00 – 10.20
- Innan mötet – fundera över lösningar och förbered er på att dela lösningar
Under mötet:
- Håll fokus på frågeställningen
- Inflika inte med annat än det som berör frågeställningen
- Lyssna till kollegorna och ställ frågor om hur kollegorna gör och tänker
Vad vet vi om sen ankomst?
Låt säga att vi diskuterar sen ankomst och att detta irriterar oss. Irritation är en känsla. När den är definierad måste tankeverksamheten ta vid. Det gör vi genom att ta reda på fakta och hålla oss till det sakliga:
- Hur många sena ankomster har vi under en dag? (Samla in fakta)
- Vad sker när en elev kommer för sent? (Hur påverkar sen ankomst?)
- Vilken uppmärksamhet ger vi sen ankomst? (Hur påverkar sen ankomst det som äger rum i klassrummet?)
Jag brukar tänka i termer av tretalet – vi ska ha tre ingångar till problemet. Därefter ska vi diskutera professionellt vad vi vet om sen ankoms:
- Skolans klockor är inte korrekt inställda (ett vanligt problem i skolan)
- Skolklockan hörs inte över hela skolgården (beror på hur stor skolgården är)
- Kulturen kring sen ankomst (gäller både elever och lärare)
Mötet ska resultera i tre, kanske fyra, lösningar:
- Vaktmästaren ställer samtliga skolans klockor så att dessa visar korrekt tid
- Lärare prövar att inte avbryta undervisningen då elever kommer sent
- Undervisningen börjar på givet klockslag – vi väntar inte in de som är sena
- Vi utbildar våra elever hur man gör när man kommer försent
Då jag har genomfört möten liknade det ovanstående har jag funnit att de lärarmöten som följer frågan och bearbetar, dvs, inte klagar och kidnappar mötet i besvikelser och uppgivenhet, utan att frågan utvecklas till att skapa lösningar. Det betyder att våra möten inte upplevs som hopplösa utan intressanta. Vi kanske till och med kan tänka oss att fördjupa oss ytterligare genom att läsa vad forskarna skriver.
Det uppföljande mötet ska behandla samma frågeställning
När lärare prövat och undersökt är det kommande mötets innehåll ett annat. Då gäller det att beskriva vad som har hänt och hur sen ankomst har förändrats. Hur sen ankomst förändrats kan vi se om vi antecknar sen ankomst, inte att vi upplever att den har förändrats. Vi ska verka för det faktiska och det sakliga.
Pedagogiska tankar och HEJ HOPP!
Anne-Marie Körling
Böcker jag har läst 2026: