Att ge instruktioner är inte att undervisa. Trots det har vi fått lära oss att ge instruktioner, vara tydliga med dessa, skriva upp på tavlan så att eleverna får veta vad de ska göra. Undervisning är att visa eleverna, ge dem modeller, föra samtal och försätta eleverna i tänkande så att de kan fråga och resonera.
Berättande undervisning
Jag ger inte instruktioner. Jag visar hur jag arbetar, hur jag tar mig an uppgifter och hur jag tänker när jag skriver eller antecknar. Jag kallar det vägledande eller berättande undervisning. En berättande undervisning låter eleverna upptäcka samtidigt som de får vägledning genom lärarens arbete. Den berättande undervisningen inbjuder till medtänkande och trygghet. Det finns något att följa. Eleverna kan följa på olika sätt, göra precis samma som läraren, frigöra sig från lärarens modell och skapa något eget. Hur vi arbetat i klassrummet är ska också vara en fråga som vi ständigt ska påminna om:
- Hur arbetade vi?
- Vad fick dig att förstå?
- Hur fick du stöd i ditt arbete?
Det fina med en berättande undervisning är att den når alla elever, oavsett om de kämpar med läsningen, matematikens plus och minus eller att följa instruktioner. Det sistnämnda är besvärligt.
Handen på hjärtat – hur följer vi instruktioner?
Även vi vuxna har svårt att följa instruktionerna, vi tror vi vet hur vi ska göra och kan hoppa över några led i tron att vi kommer att klara av det vi ska. Ta exempelvis instruktionerna som kommer med IKEA-möbler. Inte sällan får vi göra om, trial and error, för att vi inte läst igenom instruktionerna.
Modella undervisning för lärare
I en årskurs sex modellade jag undervisning för lärarna. De var sju eller åtta lärare i klassrummet. De satt längst bak. De får inte ingripa utan syftet är att jag ska leda deras elever. Då är lärarna observatörer och ska studera vad jag gör och hur jag gör. Jag tar över någon av de klasser som lärarna har och undervisar under en timme.
Jag undervisade genom att på tre olika sätt närma mig ett innehåll. De två första modellerna var berättande och inbjöd eleverna att tänka. Vilket de gjorde. Deras ögon var uppmärksamma. Också de elever som var kända för att inte delta deltog. Den sista uppgiften gav jag som instruktion. Detta ska vi göra och lät eleverna får uppdraget genom instruktioner.
Jag hörde hur det mumlades i klassrummet:
– Vi drar, det här är för svårt.
Så försvann de elever som vanligtvis brukade göra det. När det kom till instruktioner kunde de inte längre vara med. Detta utgjorde själva diskussionen med de lärare som deltagit. Den efterföljande timmen diskuterade vi undervisningen och hur den på olika sätt påverkade eleverna att delta men också vad som gjorde att de inte deltog.
Så hur kan vi göra?
Vi har fått lära oss att vi ska ge instruktioner. Detta för att eleverna ska veta vad de ska göra och vad som är målet med lektionen. Om man följer instruktionerna till punkt och pricka kan det resultat man väntar sig äga rum. Det finns inget utrymme för tanke, samtal eller frågor.
Ett sätt att levandegöra instruktionerna är att:
- två och två – hur läser vi instruktioner?
- två och två – hur förstår vi instruktionerna?
- två och två – förklara instruktionerna för varandra
Samtalsformen:
Samtalen två och två får exakt 60 sekunder per fråga. Det rör sig alltså om tre minuters totala samtalstid. Två och två betyder att alla elever kommer till tals. Jag är en noga tidtagare. Varje fråga får sedan resoneras i helklass.
(Ni som träffat mig under föreläsningar vet vad jag talar om då det kommer till samtalstid i klassrummet.)
Delaktigheten är A och O
Samtliga elever måste få uppleva att de kan delta.
Den som har det svårt med att läsa får inte självklart stöd i instruktionerna. Dessa visar bara en arbetsordning. Den är textad och inte samtalad om.
De som har problem med koncentration kan i den berättande undervisningen delta för att de görs nyfikna, de får fråga och vara med.
Alla gynnas av att se hur man arbetar och höra hur en lärare tänker.
Om eleverna inte hänger med då det gäller instruktioner måste vi pröva andra sätt. En berättande lärare visar och förklarar genom att göra en liknande uppgift som den eleven ska få. Det betyder att eleverna, oavsett vilka svårigheter de har, kan delta och följa med. Undervisningsformen är inkluderande. Frågor från eleverna är välkomna. Det är så undervisningen utvecklas.
Vid pennan och med pedagogiken i tanken,
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Böcker jag har läst 2026: