t
Kyparna igår! De var pålästa på dagens mat och kockarnas grytor och innehåll. De var översättare av smaker. De ägde sitt innehåll. Som gäst slår man sig ned, blir serverad av de rakryggade stolta, de kunniga och de berättande. Två flaskor olivolja står på bordet. Brödet ställs fram. – Nå, låt smaka de två olivoljorna, manar kyparen. Jag häller två små pölar olivolja på min tallrik, peppar och salt, och doppar mitt bröd i oljorna, smakar av. Den ena fruktig och mild, den andra med mer djup och faktiskt större krav på mig som avsmakare. Vilken olja? frågar kyparen. Jag pekar på den olja jag väljer. Så, den lite mildare. Då vet vi vad du föredrar.
Och så försvann kyparen med den andra flaskan olivolja. Med en kunskap om vad jag föredrar dukades måltiden fram. Den kom ur havet! Jag inser också att jag är en smakande fegis. Jag tar det jag känner igen, åtminstone lite. Jag förstår mig inte på havet fullt ut.
– Smakar det bra? Jag skulle önskat att jag fullt ut kunde prata om havsskafferiets innehåll men det kunde jag inte. Jag saknade ordförråd. Däremot tyckte jag måltidens berättelse handlade om pedagogik. Och att de raka ryggarnas kypare handlade om yrkesstolthet.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Under nästa vecka skall jag ha dina ord ringande i mina pedagogöron. Jag skall öva mig att vara en rakryggad kypare. Jag skall ge elverna smakupplevelser och dofter. Jag skall låta dem smaka på de olika oljorna som LGR11 kan erbjuda. Jag skall med nyfikenhet och öppna ögon fundera ut vilka smaker som passar de olika elevernas små smaklökar. Tack A-M!