Min skomakare är en underbar förebild för yrkesstolthet. Jag har kommit att lära känna honom ganska väl. Och han vet en hel del om mig. Han lagar mina skor. Skor säger mycket om en människa. Mer än vad man tror.
Min skomakare kan säga saker om mig utan att avisera sin kunskap om mig. Han talar om mina skor. Han ser vilken kvalitet jag köper. Han ser att vänstra klacken är mer sliten än den högra. Han ser att jag putsar dem ibland men förmodligen med fel medel och utan att göra dem riktigt rena först – Ja, du förstår man ser sådant.
Då min skomakare talar sko och skolagning kan jag inte annat än att le. Han talar så vackert om möjligheterna. Det är aldrig så att han säger att de här skorna ska du aldrig någonsin göra annat med än att kasta dem. Nej, skomakaren tittar på skorna och säger – Det här är inget problem, du får tillbaka dem som nya. Det händer att jag är tveksam. Det händer. Jag är ju inte lika kunnig i skokonsten som min skomakare. Nåja, tänker jag, om inte nya så får jag väl tillbaka dem i något bättre skick.
Och så hämtar jag dem någon vecka senare. Och skorna är nya.
Jag frågar min skomakare om hans yrkesförmåga. Då lutar han sig över disken och tittar mig i ögonen – Jag ÄR skomakare! Det är vad jag är – utbildad sådan. Och du – det finns inga skor som jag inte kan laga. Utmana min kompetens!
Alla paralleller till läraryrket får ni själva fundera över. Några kopplingar gör jag givetvis här. Nästan alla kopplingar för att vara helt ärlig. Jag önskar att vi tittade föräldrarna rakt i ögonen och sa – Jag ÄR lärare. Din son har utvecklats så här och så här. Jovisst har hon diagnosen den och den. Men jag är lärare. Det är mitt uppdrag att ge alla mina elever sina lärande möjligheter oavsett. Jag ser mest utmaningar i mitt yrke. Och under bordet skulle jag vicka på mina förut så gamla skor och tänka – Kan skomakaren vara yrkesstolt så kan jag också. Jag är skyldig mina elever och föräldrar det. Jag är skyldig min profession det.
– Nya skor?
– Nä, men en duktig skomakare. Och han vet om det! skulle jag svara. Låt se… så här ser jag på undervisningen…
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Den här vill jag spara och läsa högt för mina kollegor när vi ses igen till hösten. Tack!
Pingback: Kristina Alexandersons blogg
TACK! Alla goda läsare!
Ticketack för spridning av vår yrkesprofession!
När orden matchar handlingen – detta är mästerskap. Det är något att vara stolt över sig själv.
Yrkesstolthet är viktigt tänker Plura.
Varför duckar många kompetenta individer? Är det självkänslan eller självförtroendet det är problem med.
Eller hemska tanke – i konungariket ska man inte sticka ut utan vara så där inihoppsan lagom. Släng ut JANTE!!!!
Japp – men det fina är att jag vill och söker upp kompetensen för mina skor. Och jag njuter av att mina skor är i goda händer. Jag vet att många föräldrar är nöjda med sina barns skolgång och därför kan lärare också vara stolta. Varför vi inte är det är en stor fråga!
Sspirit – jag håller med. A-m
Jag kunde inte sagt det bättre Anne-Marie – söker upp kompetensen för mina skor – det är väl det vi hela tiden ska göra. Söka upp den kompetens som är vassare än min egna. Det brukar stavas ”att lära av varandra”.
”Jag söker upp kompetensen för mina skor” Ord att ”suga” på under hela långa ledigheten. Känns som om hösten blir nyskapande, spännande och god. Tack A-M för att jag varje dag får njuta av dina ord, ord som gör att jag vill vidare i mitt yrke. Ord som väcker mina tankar och min nyfikenhet vidare i tänkandet och från tanke till handling.
Dina ord gör mig mycket glad Pia, A-M